Kvinnliga stjärnor under den svenska filmens andra storhetstid

Efter andra världskriget nådde svensk film nya höjder och man kan tala om en andra storhetstid. En stor del i dessa framgångar hade de många kvinnliga skådespelare som kom fram under denna tid. Vi har bett filmforskaren Saki Kobayashi berätta mer.

Under stumfilmseran hade den svenska filmen sin första storhetstid. Den så kallade Guldåldern präglades av mästerverk av Victor Sjöström och Mauritz Stiller efter litterära förlagor. Dessa filmer skördade framgångar över hela världen men glansdagarna upphörde i slutet av 1920-talet när ljudfilmen kom. Ett antal år senare påbörjades en gradvis förändring inom den svenska filmbranschen som skulle leda till en andra storhetstid vilken kunde anas i slutet av 1930-talet och som blev verklighet under de följande två decennierna.

Denna andra storhetstid är dock ett ganska vagt begrepp som inte är lika erkänt som just Guldåldern. I brist på en enhetlig definition kan man säga att det syftar på tiden då den svenska filmen återvann sin höga kvalitet och när ett utländskt intresse återigen skulle riktas mot Sverige som filmland. Det viskades om den redan under andra världskriget, då det producerades en del seriösa dramafilmer som avvek från den rådande trenden som inletts under 1930-talet med mestadels bekymmerslösa, och enligt kultureliten, vulgära komedier. Retrospektivt kan det hävdas att det var först en bit in på 1950-talet som den svenska filmen på riktigt nådde, och rejält överträffade, en nivå som höjde sig över det rådande filmlandskapet i och med internationellt uppmärksammade filmer av exempelvis Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. I varje fall kan man sammanfatta det med att krigs- och efterkrigstiden var en betydande och omdanande tid för den svenska filmen.

Medan diskussioner om den andra storhetstiden oftast kretsar kring de ledande regissörerna, producenterna eller bolagsdirektörerna bakom dem, får man inte glömma att periodens svenska film även ägde en rikedom av annat slag, nämligen bestående av filmstjärnor. Särskilt spriddes stjärnglans från kvinnliga skådespelare – i vissa fall långt ut över landets gränser.

Tillfrågad om skådespelarsituationen i Sverige svarade teatermannen och regissören Olof Molander, som under det tidiga 1940-talet återvände till filmens värld, att det var ”bättre ställt – förresten som alltid – på spinnsidan än på svärdssidan”. Detta var en rimlig iakttagelse med tanke på de internationellt framgångsrika skådespelerskorna. Vid 1930-talets slut var Ingrid Bergman en snabbt stigande stjärna i Hollywood samtidigt som Signe Hasso också hade påbörjat sin amerikanska karriär. Zarah Leander och Kristina Söderbaum var under samma period megastjärnor i Nazityskland. Trots detta var inte de kvinnliga skådespelarresurserna under 1940- och 1950-talen trytande hemma i Sverige. Viveca Lindfors, Eva Henning, Gunn Wållgren, Gerd Hagman, Elsie Albiin, Mai Zetterling, Inga Landgré, Margareta Fahlén, Eva Dahlbeck, Gunnel Broström, Maj-Britt Nilsson, Anita Björk med flera debuterade och skapade minnesvärda rollfigurer på den svenska bioduken. Flera av de skådespelare som skulle komma att förknippas främst med Ingmar Bergmans kvinnotyper – Bibi Andersson, Harriet Andersson, Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom – filmdebuterade runt år 1950. Det gjorde även Ulla Jacobsson som fick personifiera den svenska synden i och med sin huvudroll i Arne Mattssons världssensation Hon dansade en sommar (1951).

Både under och efter kriget uppmärksammades dessa nya svenska stjärnor av utländska filmindustrier som den tyska, italienska, brittiska och sist men inte minst den amerikanska. Till dem som provade sin lycka utomlands hörde t.ex. Lindfors och Zetterling. Lite otippat, och i dag ganska bortglömt, var att en okänd Dramatenelev, Märta Torén, lanserades som en komet i USA. Svensk press bevakade ivrigt dessa nya internationella stjärnor och det fortsatte gå rykten om utländska filmanbud för skådespelerskorna här hemma. En stor, kanske lite för stor, förväntan inför nya världsstjärnor kunde man se i en omröstning i Expressen 1949 om den ”Nya Ingrid eller Greta”, där sjutton unga skådespelerskor räknades upp som kandidater.

I vilken grad en sådan mediehajp avspeglade verkligheten är osäkert, men det var ändå ett smickrande faktum för svenskarna att deras kvinnliga stjärnor verkade attrahera filmindustrier utomlands. Oavsett länders politiska ideologier idealiserades nordisk kvinnoskönhet. Denna ”naturlighet”, huvudingrediensen i Ingrid Bergmans framgångar, var en antites till hollywoodglamour. Skådespelarkompetens med rötter i den svenska teatertraditionen var en annan attraktiv faktor: den amerikanska veckotidningen Collier’s beskrev 1946 Dramatens elevskola som ”a guaranteed springboard to Hollywood”.

Intressant är att dessa skådespelare inte nådde Ingrid Bergmans stjärnstatus eller relevans i filmhistorien, med de som arbetade med Ingmar Bergman som uppenbart undantag. Emellertid kan dessas särdrag tolkas som något mer individuellt, d.v.s. inte särskilt nationellt färgat. Med andra ord tillhörde de det specifika psykiska landskapet i auteurfilmerna, snarare än det traditionellt svenska.

Men innebär det då att dessa internationellt mindre framgångsrika svenska stjärnor inte var ”tillräckligt bra”? Kanske, om man accepterar den hollywoodska standarden som måttstock. Man kan också säga att i dem konfronterades det dominerande filmstjärnidealet med det svenska. Att Ingrid Bergmans jättesuccé i Hollywood inte alltid väckte beundran i det dåtida Sverige är talande. Inte så sällan fälldes bittra kommentarer om skådespelerskan som enligt svenska kriterier inte nått konstnärlig fulländning. Denna kluvna attityd var kanske ett tecken på en svensk resistens mot den amerikanska filmens stormaktsställning. Ur denna synvinkel kan man se dessa kvinnliga stjärnor under den andra storhetstiden som ett uttryck för en särartad svenskhet vilken svensk film försökte gestalta på den vita duken.

(publicerad i oktober 2020)