Malmö på film

Finns Malmö på film? Den genomsnittliga Malmöbon skulle troligen spontant svara nej på frågan, men det skulle i så fall säga mer om den genomsnittliga Malmöbon än om verkligheten. Den stad jag har bott i sedan förra millenniet utmärks av mycket, men knappast av något vidare intresse för sin egen kulturhistoria.

Även om de här hypotetiska svararna i en hypotetisk enkät har fel i sak – Malmö har faktiskt förekommit en hel del på vita duken – så har de samtidigt lite rätt. Åtminstone inte efter stumfilmstiden har Malmö haft någon filmindustri att tala om. Det närmaste vi har kommit är SVT Malmö, som från 1970-talet till 2005 hade en hyfsat regelbunden produktion av rörlig dramatik i Malmömiljöer, och dokumentärbröderna Gerttens produktionsbolag WG Film och Auto Images.

På SVT Malmö startade Richard Hobert sin regikarriär. Några av filmerna i den dödssyndsseptett som blev Hoberts genombrott rör sig delvis i Malmömiljöer. Den som kan sitt Malmö – dit vi får räkna oss 350 000 som bor här – retar sig lätt på Hoberts förakt mot verklighetens geografi: hans figurer svänger gärna runt ett lätt igenkännbart hörn för att i nästa klipp dyka upp två kilometer därifrån.

I den svenska filmhistorien spelar Malmö en liten men betydande roll. En av nittonhundratalets populäraste svenska skådespelare – Edvard Persson – och två av efterkrigstidens mest gouterade svenska regissörer – Bo Widerberg och Jan Troell – hade sina rötter i staden, vilket åtminstone fläckvis avsatt sig i deras produktioner. Att landets mest framgångsrika fotbollsspelare Zlatan Ibrahimović danades på Rosengård har även det gjort avtryck på film: förutom den aktuella biografifilmen Jag är Zlatan (Jens Sjögren, 2022) har Gerttenbröderna låtit två biodistribuerade dokumentärfilmer kretsa kring honom (Blådårar 2, 2001, respektive Den unge Zlatan, 2016).

Edvard Persson hade sin storhetstid i skiftet 1930–1940-tal, då Skånebaserade filmer som Skanör-Falsterbo (Emil A. Lingheim, 1939) och Kalle på Spången (Emil A. Lingheim, 1939) slog publikrekord. De utspelar sig oftast på landsbygden – långt från världens onda men nära till smörgåsbordets goda – och producerades av Stockholmsbaserade Europa Film. Innan Persson drog till huvudstaden i 1930-talets början var han revy- och operettstjärna i Malmö och prövade då lyckan som sin egen filmproducent och -regissör. Med pengar tillstuckna från diverse radio- och fotohandlare gjorde han stumfilmer som Studenterna på Tröstehult (1924) och Den gamla herrgården (1925) där den hugade lär kunna se glimtar av tjugotalets Malmö.

Decennier efter Edvards glansår kom Europa Film på nytt att vara delaktiga i filmiska Malmöskildringar. När romanförfattaren Bo Widerberg stack ut hakan och i debattartiklar hävdade att han var mer lämplig att göra film än sin ständige nemesis Ingmar Bergman, valde Europa Film att pröva påståendet. I Barnvagnen (1963) ansträngde sig Widerberg och fotografen Jan Troell att fånga den egna stadens stämningar. En scen mellan filmens kärlekspar Inger Taube och Tommy Berggren utspelar sig på det stadsbibliotek där Widerberg själv fått näring till sina konstnärsdrömmar.

Widerberg levererade samma år som debuten sitt mästerverk. Kvarteret Korpen är en djupt känd inifrånskildring av den bedagade arbetarstad som kväver sina drömmar och drömmare. Widerberg hann precis filma miljöerna innan de, likt Keve Hjelms storstilade planer i filmen, grusades. Redan under inspelningen påbörjades saneringen av Malmös innerstad. Det Kvarteret Korpen som idag tronar jämte köpcentret Triangeln är ett monument över sextiotalets rätvinkliga modernitetsiver.

Det kom att dröja trettiofyra år innan Widerberg återvände till sin barndoms Malmö för Lust och fägring stor (1997). Av det Malmö han kände fanns föga kvar, men genom att ställa kameran exakt rätt lyckades han likväl återskapa sin uppväxtstad. Widerbergs föräldrar var vid tiden ännu i livet och fick finna sig i att olika filmarbetare dagligen knackade på för att låna olika pinaler som Widerberg absolut behövde för att rekreera sitt förflutna. Genom att sätta sin son Johan i huvudrollen kunde han sluta sina cirklar och för ett ögonblick frysa tiden.

Även Jan Troell har vid enstaka tillfällen använt Malmö som filmfond. Även i hans fall har det gällt då han närmat sig det självbiografiska. Ole dole doff (1966) bygger visserligen på Clas Engströms roman ”Ön sjunker” (1957), men den före detta folkskolläraren Troell såg sina egna erfarenheter i bokens skolskildring och förlade inspelningen till Sorgenfriskolan där han själv undervisat bara några år tidigare. Kostymfilmen Maria Larssons eviga ögonblick (2008) bygger på Agnetha Ulfsäter-Troells släkthistoria, som i verkligheten utspelade sig i Göteborg. Hennes make förflyttade handlingen till det tidiga nittonhundratalets Fattigmalmö, en värld han lättare kunde visualisera och återskapa.

Bröderna Fredrik och Magnus Gertten har inte bara tillsammans skildrat MFF-staden Malmö, de har också var för sig fångat Malmös moderna förändring – från industristad till universitetsstad – i en serie dokumentärfilmer. Hårdraget kan man säga att Fredrik har skildrat själva transformationen: Gå på vatten (2000) beskriver byggandet av Öresundsbron, Bye Bye Malmö (2003) följer flytten av Kockums bockkran från Malmö hamn till Sydkorea, Sossen, arkitekten och det skruvade huset (2005) kretsar runt det kontroversiella prestigebygget Turning Torso.

Magnus har i något större utsträckning kartlagt det Malmö som var; en stad präglad av storindustri och socialdemokrati. Far till staden (2001) skildrar den gamle sossepampen Eric Svenning och En doft av choklad (2002) ger röst åt en av stadens många fabriksarbeterskor. Den gripande Hoppets hamn (2011) utgår från ett digert dokumentationsmaterial om räddningsaktionerna i andra världskrigets slut, och har avknoppats i Every Face Has a Name (2015) och Nelly och Nadine (2022).

Det moderna Malmö då? Det Malmö som inte längre är en utpräglad industristad, som har en bro till kontinenten, ett eget universitet och en befolkning från hela den kända världen? Det Malmö syns här och var, mest framgångsrikt i SVT-serien Tunna blå linjen (2021). 2009 års Mañana, regisserad av Malmöfödde Manuel Concha, är ett vällovligt försök att visa ett annat Malmö än det som dyker upp i dystra bilder i riksmedierna. Det är en banal och solig kärlekshistoria där många av skådespelarna har sina rötter i världen utanför. Den har flera miljöer och stämningar gemensamt med David Flamholcs debutfilm Vackert väder (1995), där Malmö framträder i ett sådant sommarljus att konturerna av kontinenten kan skönjas.

Måns Månssons Yarden (2016) visar också att det gamla ruffa Malmö alltjämt lever, i ohelig allians med det nya. På ”Yarden”, en omflyttningsplats för bilar i hamnen, sliter papperslösa och nyanlända ut sig för en ansiktslös överhet, liksom en gång stadens fabriksarbetare. Av den samhörighet, enighet och tillförsikt som trots allt präglar skildringarna av forntidens arbetarstad finns intet.

(publicerad i maj 2022)