Anna Hofman-Uddgren

Media (1 st)

Svensk skådespelare, varietéartist, teaterledare och regissör (filmer 1911-1912). Född Anna Maria Hammarström i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Gift med tidningsmannen Gustaf Uddgren.

-

Anna Hofman-Uddgren, som länge ansetts som svensk films första kvinnliga regissör*, var en spännande personlighet som nyfiket och energiskt tog sig an filmkonsten under en kort period strax före den svenska filmens guldålder. Hon växte upp i Stockholm som ett så kallat utomäktenskapligt barn och historien om hennes härkomst är omtvistad. Sjutton år gammal tog hennes mamma med henne för att träffa kung Oscar II som sedan lär ha bekostat Annas studier i Paris. Där stannade hon i fyra år och kom hem till Stockholm som fullfjädrad chansonett-sångerska. Anna gjorde stor succé i Stockholms frejdiga nöjesliv för hundra år sedan, främst på Kristallsalongen på Djurgården som hon så småningom kom att bli blev chef för.

Anna Hofman-Uddgrens bidrag till filmhistorien är sex filmer, alla inspelade under 1911-1912. De verkar ha tillkommit på beställning från biografägaren N.P. Nilsson - "Häst-Nisse" kallad - som var intresserad av att få svenskproducerad film till sina biografer. Tillsammans med den redan erfarna filmfotografen Otto Bökman gjorde hon tre filmer med manus av maken, journalisten Gustaf Uddgren, en film med originalmanus av Elin Wägner samt två filmer baserade på August Strindbergs pjäser "Fröken Julie" och "Fadren". Dessa filmer spelades in i Stockholm på olika platser, ofta utomhus och med kända skådespelare i rollerna. I tre av dem förekom en ung Gösta Ekman och Sigurd Wallén gjorde sin filmdebut i Systrarna (1912). Gustaf Uddgren hade sökt tillstånd från Strindberg för att filmatisera "Fröken Julie" och "Fadren" och fått det berömda svaret: "Var så god att kinematografera så mycket ni vill av min dramatik."

Samtliga sex filmer omskrevs välvilligt i den samtida pressen och visades på Häst-Nisses praktbiograf Orientaliska Teatern på Drottninggatan. Endast en av dessa filmer, Fadren (1912), finns idag bevarad. Det är i huvudsak en avfilmad teaterpjäs, där det intressantaste är skådespelarnas synliga andedräkter (inspelningen skedde utomhus) och det myckna springet ut och in genom dörrar. Filmen ger förmodligen en skev bild av Hofman-Uddgren som filmskapare. I en intervju under inspelningen av Fröken Julie talar hon om behovet av att på film visa det som bara omnämns i pjäsen. Sålunda innehöll hennes Fröken Julie både den visuellt tilltalande dansen på logen och den dramatiskt kittlande förförelsescenen. Hon tycks även ha använt sig av subjektiv bild och rörlig kamera och hennes andra film, Blott en dröm (1911), var som titeln antyder en variant på det sedermera välkända dramaturgiska greppet att låta hela historien vara en dröm.

När Häst-Nisse dog 1912 slutade Anna Hofman-Uddgren att göra film och återgick till teatern.

Filmforskaren Rune Waldekranz ägnar Anna Hofman-Uddgren en längre essä i "Chaplin" (nr 3, 1983) och teaterforskaren Marika V. Lagercrantz skriver om henne i "En oavslutad berättelse. Om varietéstjärnan Anna Hofman" i antologin "Kulturellt: Reflektioner i Erling Bjurströms anda" (Linköping 2009).

Mikaela Kindblom (2011, redigerad 2016)

*Vissa filmforskare anser numera att titeln Sveriges första kvinnliga filmregissör bör tillfalla Ebba Lindkvist som i oktober 1910 regisserade Värmländingarna.