Birgit Åkesson dansar fridans, Julius Mengarelli och Birgit Cullberg gör Antonius och Cleopatra och Topsy Håkansson dansar karaktärsdans i en kortfilm av Alf Sjöberg och två av Gerd Osten.
Dansarna och koreograferna Birgit Åkesson och Birgit Cullberg retade livet ur Operans tyll-och-tåspets-förespråkare. Fridans, som Åkesson var helt inriktad på, betraktade som ett skämt och Cullberg blev kallad "sandalpadda". De båda avantgardisterna förändrade svensk dans i grunden. Åkesson blev den svenska fridansens stora förnyare och sandalpaddan skapade det svenska dansdramat. Men de hade vitt skilda idéer om vad dans var för något.
För Birgit Åkesson, som tillhörde det europeiska avantgardet, var dans en ickeföreställande konstart. Utövandet var en strävan efter att komma åt dansens innersta väsen. Hon dansade med långsamma rörelser som beskrivs som "skulpturala", och verken var ofta utan musik. Hon fick sitt stora genombrott i Paris 1951, där ett av hennes bejublade solon var helt tyst. Tillsammans med storheter som Erik Lindegren, Karl-Birger Blomdahl och Lennart Rodhe gjorde hon en rad verk för Operan i Stockholm. Formspråket i verk som Sisyfos (1957), Minotauros (1958), Riter (1960), Spel för åtta (1962) och Ikaros (1963) skilde sig helt från den klassiska baletten. I dansscenerna i Blomdahls opera Aniara (1959) gjorde hon Harry Martinssons pilot Isagel till kvinna.
Birgit Cullberg ville smälta samman modern dans och klassisk balett. 1950 gjorde hon succé med den psykologiska studien Fröken Julie, som skulle bli är ett av världen mest dansade verk. Hon engagerades av Operan, som 1956 ansåg henne för modern och sa upp samarbetet. Efter att ha arbetat utanför Sverige i nära två decennier återvände hon till hemlandet och blev konstnärlig ledare för den världsberömda Cullbergbaletten. Många av hennes baletter – som ofta är förankrade i hennes egen livssituation – har satts upp världen över, som Medea (1950), Romeo och Julia (1944, 1955, 1969), Månrenen (1957), Kvinnan vid havet (1960), Adam och Eva (1961), Eurydike är död (1968) och Rapport (1976). För tv gjorde hon pionjärverk som Rött vin i gröna glas (1971) och Revolt (1973). Hon återvände flera gånger som dansare, bland annat som urmodern i sonen Mats Eks Soweto (1977). I en hyllningsartikel i Dagens Nyheter har Calle Pauli skrivit om hennes sociala patos. "Få har försvarat kärleken och solidariteten mellan människor som Birgit Cullberg, få har häcklat alla de krafter som försöker förgöra den med samma dräpande löje och drastiska effektivitet som hon."
Dansaren och koreografen Julius Menagarelli, Antonius i Antonius och Cleopatra, dansade Jean mot Elsa Marianne von Rosens Julie i Birgit Cullbergs Fröken Julie vid premiären 1950. Han dansade med Topsy Håkansson i två av hennes filmer. Topsy Håkanssons solo heter "Zigenardans" och är en karaktärsdans, där man traditionellt har stövlar eller hårda klackar. Håkansson var dansare och skådespelare och medverkade i 1950-talsfilmer som Sjösalavår, Sköna Helena och Flottare med färg. I Zigenardans är koreografin av Lilian Karina, som var en av de mest inflytelserika danspedagogerna i efterkrigstidens Sverige och bland annat undervisade Birgit Cullberg. Karinas familj lämnade Ryssland 1917 och i slutet av 1930-talet flydde hon till Sverige med sin ungerska man, som hade judisk bakgrund. "Zigenardans" var ingen anstötlig titel 1948 – det skulle dröja många decennier innan man började kalla romer för romer i Sverige. Under andra världskrigets förföljelser var de svenska gränserna stängda för romska flyktingar, och romer fick inte invandra förrän 1953.
Fruktbarhet är regisserad av Alf Sjöberg, som 1951 skulle vinna Guldpalmen i Cannes med Fröken Julie, filmversionen av den berömda Dramaten-uppsättningen. Antonius och Cleopatra och Zigenardans är båda regisserade av Gerd Osten. Den aktade filmkritikern ("Pavane") skrev en rad böcker om film och arbetade som scripta på Sjöbergs Iris och löjtnantshjärta och Ingmar Bergmans Skepp till India land, men gjorde aldrig någon egen långfilm. Av de korta verk hon regisserade är tre bevarade; de två dansfilmerna och ett utan titel, en kortfilm som kan vara en del av en planerad långfilm.
Nina Widerberg (2018)
