Sabotage (1944)

Media (41 st)

Originaltitel	Sabotage
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Per G. Holmgren
Manus	Per G. Holmgren
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Unionfilms Inspelnings AB
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1944-09-18

Medverkande

Allan Bohlin
Bo Brännbo, poliskommissarie

Åke Grönberg
Sluggo

Emil Fjellström
Rovan

Marianne Löfgren
Rosita

Inga-Bodil Vetterlund
Eva Lange

Naima Wifstrand
Madame Carin

Visa fler

Om filmen

Denna film hör tyvärr till de svenska långfilmer som har gått förlorade, helt eller till stora delar, och vi känner inte till någon bevarad intakt kopia...

Visa hela texten

Handling

Ett sabotage håller på att genomföras. En bomb har slagits in i en papperspåse och placerats i en barnvagn. Bomben upptäcks dock i sista stund och kan desarmeras utan att någon...

Visa hela handlingen

Press

AB (Filmson): "Svenska detektivromaner är fasligt tafatta jämfört med de bästa anglosaxiska, varför skulle en svensk detektivfilm vara bättre? P.G. Holmgren har inte gjort det lätt för...

Visa all press

Denna film hör tyvärr till de svenska långfilmer som har gått förlorade, helt eller till stora delar, och vi känner inte till någon bevarad intakt kopia eller förekomsten av original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Förlorade svenska ljudfilmer.

Ett sabotage håller på att genomföras. En bomb har slagits in i en papperspåse och placerats i en barnvagn.

Bomben upptäcks dock i sista stund och kan desarmeras utan att någon människa kommer till skada.

Vem står bakom sabotageförsöket? Och vad finns det för motiv? Polisen står frågande. Men under kommissarie Bo Brännbos ledning börjar man nysta i de ledtrådar som finns, och dessa visar sig så småningom leda i en bestämd riktning -- till ett pensionat där värdinnan madame Carin hyser en kosmopolitisk samling gäster. Under förklädnad inleder Brännbo spaning på pensionatet.

Det skurkarna vill komma åt är formeln till en ny stridsgas, som har framställts av en svensk vetenskapsman, professor Andersson. Professorns sekreterare, Eva Lange, tycker att Brännbo uppför sig underligt och vågar inte lita på honom. Hon misstänker att han är i maskopi med skurkarna.

I spaningsarbetet söker Brännbo hjälp i den undre världen. Han börjar samarbeta med Sluggo, en svartabörshaj och f d prisboxare, och med Rovan, en ficktjuv med stark tåga av tjuvheder. Sluggos och Rovans kunskaper och förbindelser visar sig ovärderliga. Snart är hela ligan kartlagd från toppen och nedåt.

Nu känner sig Brännbo tillräckligt säker för att våga satsa på direkt konfrontation med ligans ledare. Denne är dock försvarsberedd. Han lyckas överlista Brännbo och kan fly.

Det blir en hetsig jakt i Stockholms omgivningar, innan ögonblicket är inne för polisen att slå till mot ligans högkvarter. Efter ett vilt tumult har rättvisan segrat.

Äntligen kan Brännbo förklara och rentvå sig inför Eva Lange. Och Sluggo och Rovan får på olika sätt bevis för samhällets uppskattning av deras insatser: Sluggo utses till boxningstränare hos polisen. Och Rovan får en guldrova. (Bearbetning av reklammaterial).

Pressreaktion Svensk filmografi

AB (Filmson): "Svenska detektivromaner är fasligt tafatta jämfört med de bästa anglosaxiska, varför skulle en svensk detektivfilm vara bättre? P.G. Holmgren har inte gjort det lätt för sig när han som regissör och författare föresatt sig att göra en svensk thrillerkomedi, men i rättvisans namn måste sägas att hans film inte är sämre än många amerikanska rövarhistorier i samma genrer. (-)

Att P.G. Holmgren har filmsinne är alldeles tydligt. Inte minst upptakten med bomben i barnvagnen visar det, men också den rappa farten i många andra mer eller mindre spännande scener. Alberts och Åkesson har också varit till god hjälp som fotografer. Frågan är dock om inte helhetsgreppet kunnat bli fastare om en annan regissör eller en medregissör som sett med friskare ögon på intrigens maskor hade kunnat dra till ibland och släppa efter ibland.

En sak är värd att anmärka i den aktuella debatten: denna oförargliga underhållningsfilm som kommer att ha sin givna publik bland stadens killar, förhärligar inte brottet. Snarare idealiserar den polisen."

StT (Robin Hood): "P.G. Holmgren debuterar som regissör. Det hade nog varit bättre om det skett i en annan och annans historia. Men kanske betraktar han Se opp för spioner! som en fingerövning. Om hans talanger är svårt att döma efter detta prov. Han har försökt driva upp tempot, men tyvärr inte genom att skynda på i själva scenerna utan genom att stycka upp filmen i ett otal korta komplex. Man kastas hit och dit som en tennisboll i en mästerskapsmatch. På det sättet vinner man intet mästerskap -- i film."

AT (Kajax): "Tjaha, då är det alltså klarlagt att det finns ännu ett område, nämligen spionfilmens, som svensk film inte behärskar. Man hade ju sina dubier, när premiären på Se opp för spioner förlagts till tre små biografer, men att den skulle vara så tunn och verklighetsfrämmande, trodde man ändå inte. Tror man verkligen hos Union-film, att en spion måste se ut som en spion! Inte ens den mest naive torde ha undgått att på ett mycket tidigt stadium identifiera ligan från chefen och ner till den lägste hantlangaren. Så någon propagandafilm kring sentensen om den puzzlande spionen är det knappast fråga om. En icke ordinarie måndagsrecensent borde ha haft stora chanser till sömn under de dryga sex kvart filmen pågick.

Det lyckades emellertid inte. Det fanns nämligen två herrar i filmen, som höll en vaken på ett synnerligen effektivt sätt: Emil Fjellström och Åke Grönberg. Den underbart fule Fjellis spelar ut hela sitt register, och man kände djupt saknaden efter honom. Och Åke Grönberg i en ypperlig mask som svarta-börsande f d prisboxare hade alla chanser att riva ned applådåskor den ena gången efter den andra. Här hade verkligen debuterande regissören P.G. Holmgren förstått att göra fin film i vissa avsnitt. Grönberg och Fjellis räddade filmen från rena fiaskot och de gjorde det så pass ordentligt, att man tack vare dessa är böjd att ge ett hyfsat slutbetyg."

Kommentar Svensk filmografi

Per G Holmgren (f 1909) fäste första gången uppmärksamheten på sig med en av honom själv under senare hälften av 1930-talet producerad kortfilm Havet kallar, inspelad i hans hemstad Göteborg och med vältagna bilder från Sjöfartsmuséet där. Den filmen öppnade vägen för honom in i svensk filmproduktion och under de följande åren var han flitigt verksam som regiassistent, manuskriptförfattare och -bearbetare för olika filmbolag. Sålunda sålde han bl a 1939 en synopsis för en spelfilm med göteborgsmotiv till Svea Film men fick se den lagd åt sidan, när Svea Film och SF i samförstånd producerade Vi Masthuggspojkar (1940/24) på ett av SF inköpt underlag.

Holmgren regisserade under dessa år även några kortfilmer, dock utan att de uppmärksammades speciellt. Se opp för spioner! var hans första regiarbete inom långfilm. Först tre år senare fick den någon efterföljd, Ungdom i fara (1947/5), och året därpå Kvarterets olycksfågel (1948/3). Sedan dröjde det tolv år till nästa regiuppgift, en nyinspelning av Sigfrid Siwertz' klassiska pojkskildring, Mälarpirater (1959/25). Filmen Mordvapen till salu (1963/15) blev hans sista uppgift som regissör. Kort därefter lämnade han djupt besviken all filmverksamhet. (GW)

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se