Värmlänningarna (1921)

Media (28 st)

Filmen inleddes med en prolog, där vandraren Löpar-Nisse hälsar bygdens befolkning från backens krön och där Jan Hansson i Sjötorpet vittnar mot Stor-Sven i Hult och får honom fälld för olaga skogshygge. Sedan bakgrundskonflikten därmed klargjorts vidtar huvudhandlingen som av filmens censor beskrivs enligt följande: "Anna, den fattiga torpardottern, älskar den rike storbondens son, Erik. Dennes föräldrar låta likväl lysa för Erik och den rika Britta. Anna blir förtvivlad och en smula velig samt kastar sig i sjön. Erik räddar henne, lysningen går tillbaks och de få varann."

Pressreaktion Svensk filmografi

Det förefaller som om flera av recensenterna sett fram emot den här premiären med stor skepsis och blivit positivt överraskade över vad Petschler och hans medarbetare åstadkommit av det klassiska stycket. Särskilt stort beröm fick den värmländska naturinramningen och även musikarrangemanget på Odéon. De många dansinslagen blev för några kritiker den stora behållningen, för andra enbart till irritation.

"Det har inte saknats olycksprofeter, som långt före premiären pladdrat om det nya svenska filmverkets misslyckande. Det gör mig godt i själen att kunna konstatera förtalets oberättigande. Värmländingarna kan som film värdesättas med ett mycket godt betyg. Och säkert torde det gamla skådespelet i den form, det nu fått, uppleva en ny vår och bli minst lika populärt på vita duken, som det varit och fortfarande är på scenen. Framgången är odisputabel, och denna är också välförtjänt, liksom alltid när ett ärligt och med kärleksfull omsorg utövat konstnärligt arbete får sin lön." (Z-k-s i StT)

"Filmen är inget konstnärligt mästerstycke, men en mästerligt berättad historia om människor som älska och lida, som le och dansa, och ramen kring berättelsen är svensk bondemiljö och härlig svensk natur. Om teaterstycket i 75 år varit det populäraste svenska folklivsskådespelet, har filmen alla utsikter att bli detsamma under lång tid, ty i konkurrensen om folkgunsten har den nya formen alla utsikter att segra." (rl i FDP)

"För några år sedan fick biopubliken övernog av filmer, i vilka svenska normalbönder i polkahår drucko och voro storvulna i om bygdemuséer påminnande gårdar. Värmlänningarna är ganska nära släkt med dessa filmer i många avseenden, men gör, trots den sentimentala handlingen, ett ljusare och gladare intryck. Regin är på det hela taget god, ehuru långt ifrån oklanderlig och i skådespelarensemblen förekommer det alldeles för mycket teaterbönder." (N i SocD)

"De flesta stora rollerna skötas bra. Den amerikaniserade svenska bondflickan Anna Q. Nilsson spelar Anna på ett mer än tillfredsställande sätt. Hon är så enkel, okonstlad, lagom vacker och lagom graciös, att det är ett verkligt nöje att se henne. Intet tillgjort, uppstyltat eller divaartad anspråksfullhet. Det ser ut som om Anna Q. Nilsson serverar sin enkla svenska bondflicksnatur och finner sig alldeles hemma i den, förflyttad till gamla barfotadagar. Även som vansinnig presterar hon ett utmärkt spel." (Masque i StD)

Den mest kritiska rösten hördes i SvD, och signaturen Eveos recension där var så negativ att branschpressen tog illa vid sig. "Det är kanske modigt, men det är inte riktigt hedrande för hr Erik A. Petschler att framträda med denna sorglustiga blandning av dålig provinsteater, tarvlig bondkomik och gamla kända folkdanser. Redan en sådan sak som dräktskicket är en provkarta på häpnadsväckande smaklöshet och okunnighet. Att hänvisa till den lindrigt fyndiga förklaringen i programmet att 'handlingen icke är förlagd till någon bestämd tid', är intet som helst försvar för den vårdslöshet och den brist på stilkänsla, som präglar det hela. Och tyvärr är rekvisitans brokighet symbolisk för filmen också som dramatisk produkt. Av Dahlgrens, trots den åldriga tablåstilen och de inlagda sångerna och danserna, fast och konsekvent byggda spel, har hr Petschler gjort ett lika långrandigt som enformigt och andefattigt bondkomikerkåseri, bullersamt, naivt, groteskt och oproportionerligt." (Eveo i SvD)

Kommentar Svensk filmografi

Fredrik August Dahlgren (1816-1895) skrev sitt tal- och sång- och dansspel 1845 och det uruppfördes på Stockholmsoperan den 27 mars 1846. Musiken var i huvudsak komponerad av Andreas Randel (1806-1864). Även filmen torde ha framförts överallt med Randels musik som ackompanjemang. På Odéon i Stockholm och sannolikt på flera andra biografer framfördes musiken i för filmen avpassat arrangemang av H Alexandersson och Axel Malm.

Det ursprungliga uppdraget att göra ett scenario av Dahlgrens stycke gick till Jules Gaston Portefaix, vilkens produkt dock inte accepterades av Erik Petschler. Schismen ledde till ett rättsligt mellanhavande dem emellan, men det slutliga inspelningsmanuskriptet var signerat av författaren Einar Smith.

Även beträffande den kvinnliga huvudrollen blev det ursprungliga engagemanget annullerat. Från början var det meningen att Annas roll skulle ha spelats av debutanten Rosa Tillman, men när den ryktbara svensk-amerikanska stjärnan Anna Q. Nilsson visade sig besöka det gamla hemlandet just vid tiden för inspelningen lyckades man få henne att ställa upp som ett extra publikdragande namn i huvudrollen: det blev hennes enda framträdande i svensk film. Rosa Tillman höll till godo med att i stället ikläda sig Lottas roll.

Det väckte ett visst uppseende, att en prästman, lektor John Börjesson i Karlstad, lät sig involveras i inspelningen inte bara som Värmlandsexpert och rådgivare utan också som skådespelare.

Flera av rollerna framförs f.ö. av amatörer, något som skulle bli kännetecknande för regissör Petschlers sätt att göra film även i fortsättningen. I rollen som brukspatron i Värmlänningarna sågs exempelvis biodirektören Henning Liljegren, innehavare av filmens premiärbiograf i Stockholm, Odéon!

Stor omsorg och stort utrymme ägnades i filmen åt värmländska bygdedanser, framförda av amatörsällskapet Brage folkdansgille i Kristinehamn, anförda av en herre som sedermera skulle bli en betydande person i svensk film, Gustaf Edgren. Gillet ska i anslutning till midsommarfirandet i filmen ha exekverat följande danser: Fryksdalspolska, Halling, Vingåkersdans, Schottis, Jössehäradspolska samt Oxdans.

Det ymniga bruket av bygdedräkter i filmen hörde till det som den samtida kritiken anmärkte på av etnografiska skäl. Dräkternas pittoreska och publikattraktiva kvaliteter utnyttjades t.o.m. i biograffoyern, där Odéons personal uppträdde i Värmlandsdräkter på kvällarna.

Officinen Svea Film tillkom enbart för denna produktion. Drivande krafter var förutom regissören Erik Petschler också kaptenen Nils Boberg och direktören i distributionsföretaget Biografernas Filmdepôt, Torsten Ohlson, sedermera bl.a. initiativtagare till den s.k. Amatörfilmen (1922) och ytterligare senare chef för Bonnierfilm.

Värmlännigarna hörde till 1920-talets stora publikframgångar på den svenska biografmarknaden. Branschtidningen Filmbladet tillät sig 1922 (nr 6) att offentliggöra vissa uppgifter om filmens ekonomiska utfall tillika med ironiska kommentarer om vinstfördelningen i detta enfilmsföretag. Enligt dessa uppgifter kostade filmen 34 404:23 att framställa, medan Sveafilms inkomster från den svenska exploateringen var 58 470:86. En nettovinst för en film under ett år på 24 066:63 torde ha hört till undantagen vid den här tiden! Sveafilm förekommer senare under 1920-talet bakom kulisserna till Amatörfilmen (1922) och Charley's tant (1926).

Inspelningen gick av stapeln vid mitten av juni och pågick till mitten av augusti 1921.

"Värmlänningarna" hör till de absolut populäraste klassikerna i svensk teatertradition, och stycket hör också till de oftast filmade. Ett par versioner tillkom redan kring 1910 bortsett från att enstaka artistnummer ur sångspelet tidigt ingick i biofonfilmsrepertoaren. 1932 återvände Gustaf Edgren till Värmlänningarna, nu som regissör för den första genomförda ljudfilmsversionen (1932). 1957 var det dags för operaregissören Göran Gentele att framföra spelet i färg (1957). En TV-uppsättning i regi av Bengt Lagerkvist kom till stånd 1964, ytterligare en framfördes i TV1 annandag jul 1980 i regi av Leif Söderström och Inger Åby.

Tillägg till kommentar (2003-10-06): Värmlänningarna ansågs länge försvunnen, men 1998 återfanns en kopia i Moskvas filmarkiv. Filmen är nu restaurerad och det finns en visningsbar kopia i Filminstitutets filmarkiv.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se