Doktor Glas (1942)

Media (174 st)

Originaltitel	Doktor Glas
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Rune Carlsten
Manus	Lars Tessing Torsten Lundqvist Rune Carlsten
Förlaga	Doktor Glas (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Talfilm
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1942-11-30

Medverkande

Georg Rydeberg
doktor Glas

Irma Christenson
Helga Gregorius

Rune Carlsten
pastor Gregorius, Helgas man

Hilda Borgström
Kristin, doktor Glas hushållerska

Gösta Cederlund
Markel, journalist

Gabriel Alw
Martin Birck

Visa fler

Om filmen

Ryktbar men respektfull Hjalmar Söderberg-filmatisering med regissören Rune Carlsten i rollen som pastor Gregorius. Georg Rydeberg gjorde ett kongenialt porträtt som den...

Visa hela texten

Handling

Doktor Glas är läkare i Stockholm och har stor praktik. Han är ungkarl men i hemlighet förälskad i fru Helga Gregorius, gift med pastor Gregorius. En dag får han besök av henne...

Visa hela handlingen

Press

Filmen fick genomgående god kritik av Stockholms recensenter, som alla var positivt överraskade av det sätt, på vilket Hjalmar Söderbergs roman förvandlats till film. I DN skrev O R-t:...

Visa all press

Ryktbar men respektfull Hjalmar Söderberg-filmatisering med regissören Rune Carlsten i rollen som pastor Gregorius. Georg Rydeberg gjorde ett kongenialt porträtt som den moraliskt kluvne, maktfullkomlige läkaren.

Producerad av folkliga Svensk Talfilm och Gösta Sandin var Doktor Glas från 1942 det första provet på bolagets nya programförklaring där man utöver de vanliga förströelsefilmerna avsåg att skrida till verket också med en mer seriös produktionslinje. Ambitionen märks här inte bara i valet av förlaga – Hjalmar Söderbergs sedelärande sekelskiftesskildring från Stockholm, tidigt en klassiker – utan lika mycket i filmens form.

Doktor Glas är en uppvisning i olika berättargrepp – avancerade dubbelexponeringar, återblickar och hallucinatoriska framtidsbilder – från det lekfulla till mer uppfordrande. Mot bakgrund av svensk films enformighet vid tiden är filmatiseringen att betrakta som mycket konstnärligt anspråksfull, vilket också kritikerna fäste vikt vid.

Regissören Rune Carlsten var framför allt känd som teaterregissör, men utmärkte sig sporadiskt även inom filmen. Här gör han också rollen som pastor Gregorius, som lever i ett barnlöst äktenskap med den betydligt yngre Helga (Irma Christensen). Båda besöker regelbundet den aktade läkaren Doktor Glas (Georg Rydeberg), som är ungkarl och hemligt förälskad i Helga. När hon vid ett tillfälle ber läkaren om vidare hjälp för att få sin make att "avstå från sina äktenskapliga rättigheter" blir det början på ett moraliskt gungfly där läkaren gör sig skyldig till allt allvarligare överträdelser – från att först, då i samförstånd med hustrun, bara ha förordat avhållsamhet till följd av påstått försämrat hälsotillstånd hos de båda makarna.

Den stora frågan är om Doktor Glas gör det för sin egen vinning, med en förhoppning om att Helga en dag ska bli hans. Somligt talar emot det. Han är väl införstådd om hennes dragning till sin älskare, den opportunistiske kanslisekreteraren Klas Recke (Gösta Grip), och han gör inte några särskilda ansatser att visa henne sin kärlek (då mer än att anta uppdraget att hjälpa henne med äktenskapet). Eller gör han det av rättviseperspektiv, en högre stående kärlek; befria henne från den äktenskapliga bojan, fäst i ung ålder och upprätthållen genom patriarkatet och den äktade kvinnans begränsade spelrum?

Avskyn som Helga, liksom flera andra i omgivningen, hyser mot Gregorius underlättar sannolikt läkarens beslut. Ändå är det svårt att inte känna viss sympati för den förvisso enfaldige, men intet ont anande pastorn, som tillbaka efter en tid på kurort vidhåller sitt fulla förtroende för Doktor Glas och läkarkonsten.

Georg Rydeberg gör ett kongenialt porträtt av läkaren, högsta symbol för samhällets maktfullkomlighet. Kall, klinisk och med få känsloutspel blir han filmens stora behållning. Det var också denna tolkning som samtida kritiker framhöll. "Med sin monotona stämma och återhållna lidelse är [... ] Georg Rydeberg en god talesman för dr Glas, en stoiker med spleen", skrev Filmson i Aftonbladet.

Om Söderbergs roman har åldrats med absolut värdighet finns det saker i filmen som känns en aning daterade, och som härrör ur det rika, men överarbetade bildspråket, i hög grad där för att göra Söderbergs komplexa roman rättvisa.

En kuriös parentes är att Mai Zetterling gjorde en liten roll som ofredad flicka på gatan, en roll som dock klipptes bort i den färdiga filmen. Just Zetterling gjorde ett kvartsekel senare, fast då som regissör, en nyinspelning av romanen. Dr. Glas (1968), med Per Oscarson i titelrollen, fick ett mycket hårdare bemötande av pressen. Kanske förstärkte det höga politiska tonläget kritiken då, på samma sätt som Carlstens version med rätta sågs som ett uppfriskande tillskott i svensk film i början av 40-talet.

Jon Asp (2015)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Doktor Glas är läkare i Stockholm och har stor praktik. Han är ungkarl men i hemlighet förälskad i fru Helga Gregorius, gift med pastor Gregorius.

En dag får han besök av henne på sin mottagning. Hon är deprimerad och förtvivlad och berättar öppenhjärtigt för honom om sitt äktenskap. Hennes man är mycket äldre än hon. Hon har aldrig älskat honom, och nu är han henne ännu mer motbjudande än förr, när han begär att hon skall fullgöra sina äktenskapliga förpliktelser. I stället har hon inlett en förbindelse med kanslisekreteraren Klas Recke, en karriärjägare, och är hans älskarinna.

Glas söker upp Gregorius och säger att hans hustru lider av en svår sjukdom. För att möjliggöra hennes tillfrisknande måste han helt avstå från sina äktenskapliga rättigheter.

Men Gregorius bryr sig inte om det. Glas undersöker honom då och konstaterar att den hjärtsjukdom, som han lidit av i många år, har försämrats. Glas råder honom att resa bort och vila sig.

Återkommen återupptar han samlivet med sin hustru utan att bry sig om läkarens varningar. Glas beslutar då att döda honom.

När Glas under en promenad i Kungsträdgården som vanligt möter Gregorius vid vattenbutiken, ger han honom ett piller och säger att det är bra för hjärtat. I själva verket innehåller pillret ett dödande gift.

Gregorius sväljer det intet ont anande.

Glas skriver själv ut dödsattesten: hjärtslag. Sedan frågar ingen någonting.

Några dagar senare träffar Glas Helga Gregorius, djupt sorgklädd. Hon har inte bara förlorat sin man. Även hennes älskare har övergett henne för att gifta sig med dottern till det rika kanslirådet Lowenius. Helga förstår att Glas älskar henne och att det är han som befriat henne från hennes man, men hon är ändå inte beredd att gå in i ett nytt förhållande, nu med honom.

Själv är Glas resignerad. Han tröstar henne med att livet har ännu mycket att bjuda henne. "Kanske", svarar hon löst, räcker honom handen till avsked och glider ut ur hans liv.

Kvar står Glas, ensam med sin bittra hemlighet, och ser henne försvinna ur sitt liv.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen fick genomgående god kritik av Stockholms recensenter, som alla var positivt överraskade av det sätt, på vilket Hjalmar Söderbergs roman förvandlats till film. I DN skrev O R-t: "En svårare uppgift än att göra en film av Hjalmar Söderbergs 'Doktor Glas' kan man knappast tänka sig. Ämnet (-) är lockande. Där finns filmstoff. Men samtidigt är det så mycket i romanen som knappast går att filma: först och sist Hjalmar Söderbergs kräsna ordkonst. (-)

Scenariot har en väsentlig förtjänst: det har gått mycket varligt fram med boken. Författarna har haft respekt för diktaren. (-) Filmen har verkligen fått med överraskande mycket, inte bara av den yttre handlingen, utan också av allt det som sägs, både direkt och indirekt, i doktor Glas' dagboksanteckningar från den minnesrika sommaren. Man skulle bara önskat att det kunnat ske något smidigare. Som det nu är blir filmen mera fotograferad litteratur än upplevad verklighet. Man kan inte frånkänna den atmosfär, men denna atmosfär är långa stycken inte den luft som levande människor andas. I sin respekt för boken har scenariot ofta för slaviskt återgivit den Söderbergska dialogen, framför allt i vännerna Markels, Martin Bircks och Glas' krogsamtal. Det är för Söderbergsläsaren ett nöje att återuppliva bekantskapen med deras beska spiritualitet, men film är det inte. (-)

Doktor Glas har blivit olik de flesta svenska filmer man sett. Det ligger i dess natur. Man kan inte bedöma den efter den vanliga mallen, och även om det finns mycket i den, som man velat ha annorlunda, får man inte blunda för att den har förtjänster i så måtto att den, som sagt, i hög grad låter Hjalmar Söderberg själv få ordet."

Även Georg Svensson i BLM är mycket positiv till filmen, något som inte hänt så ofta ifråga om svensk film under dessa år: "Doktor Glas är ett av de mera lyckade exemplen på överflyttningen av ett litterärt verk till film. Det är ganska förvånande, ty man hade inte trott att den hjalmar söderbergska dikten skulle tåla vid en filmatisering. Märkligt nog har emellertid filmen om doktor Glas en omisskännligt söderbergsk ton och rytm, den har räddat över till celluloiden raljeriet och skepsisen på en botten av vemod och djup human medkänsla, den har också lyckats finna det rätta söderbergska tempot i berättelsen, det på en gång languissanta och spänstiga, detta oefterhärmligt diskreta, litet trötta sätt att föra handlingen fram till en dramatisk klimax. Rune Carlsten, vilken som teaterregissör ibland blir torr och mekanisk, har här eldats av en uppgift som legat hans hjärta nära; som författarens måg och vän har han gått till verket med yttersta pietet. (-) Doktor Glas är ju blott en bunt dagboksblad, några lösryckta episoder ur en flanörs och resonörs liv med en enda stor, farlig handling ibland dem. Carlsten har skickligt lyckats i att både få med alla väsentliga episoder i boken och att -- med en omkastning av ordningsföljden här och där -- ställa samman dem till en trots frånvaron av allt raffel ganska spännande filmhandling. (-) Vackrast, vackrare än något man ännu sett på svensk film, voro de avslutande bildföljderna från Skeppsholmen, där fru Gregorius' sorgklädda gestalt avtecknar sig mot sommarens grönska och den glittrande Strömmen. Det övergångsskede i svensk litteratur mellan symbolism och naturalism till vilket 'Doktor Glas' hör kunde inte ha illustrerats bättre än i denna filmens älskliga och meningsfulla slutvinjett."

Det sätt, på vilket regissören Rune Carlsten och fotografen Karl-Erik Alberts fångat Hjalmar Söderbergs stockholmska fin de siecle-stämning både kring människorna och i miljön, fick vackra lovord även av övriga recensenter. Filmson talar i AB om pietetsfullheten mot Hjalmar Söderberg och säger att filmen "mest blivit ett spirituellt konversationsstycke och ett stämningsmåleri i bild. (-) Denna spännande lek med tankar och människoliv som utmynnar i en trist men resignerad tomhet fängslar på film, inte bara genom de levande orden och det fina spelet utan också genom ett utsökt läckert foto. Karl Erik Alberts vemodigt stämningsmålande foto uttrycker också mycket som är Hjalmar Söderbergskt."

Lill kallar i SvD filmen för "exklusiv", och i SocD säger N E att "modern film i egentlig bemärkelse" är den knappast. Axon skriver i NDA: "Pietetsfullare och med mer varsamma händer har en överflyttning till filmduken av den söderbergska romanen inte kunnat ske."

Georg Rydeberg i titelrollen fick också genomgående beröm, ibland dock inte helt oreserverat. Men Georg Svensson skrev i BLM: "Filmens största överraskning är (-) Georg Rydebergs spel i huvudrollen. Visst är denne skådespelare begåvad, men jag skulle aldrig ha gissat att han kunde förmå krypa in i skinnet på en sådan figur som doktor Glas. Men det som man befarat, poserandet och koketteriet som ibland vidlåder Rydebergs spel, lyste med sin frånvaro. Jag är böjd för att beteckna denna prestation som en av de känsligaste och mest intensivt föngslande som någon manlig skådespelare någonsin utfört i svensk film."

Filmson skrev i AB: "Med sin monotona stämma och återhållna lidelse är (-) Georg Rydeberg en god talesman för dr Glas, en stoiker med spleen."

Om hans motspelerska i filmens kvinnliga huvudroll skrev Larz i StT: "Man hade svårt att tänka sig någon bättre framställarinna av fru Gregorius än Irma Christenson. Hennes oändligt levande ansikte, hennes förfinade replikkonst, allt i apparition och spel gör skådespelerskan idealisk i rollen. Det är ett av de finast etsade kvinnoporträtten i svensk film."

Lill tillade i SvD: "För Irma Christenson är detta ett absolut genombrott på film."

Filmens regissör Rune Carlsten spelade själv pastor Gregorius. Om hans rollgestaltning skrev O R-t i DN: "Det är en bister studie. Där finns 'det feta, grådaskiga ansiktet' och 'den outgrundligt gemena blicken bakom glasögonen', som man minns från romanen."

Georg Svensson tyckte i BLM: "Att Carlsten skulle ta pastor Gregorius på kornet var mindre överraskande, det är en roll som naturligt inordnar sig i hans galleri av halvpatologiska skräckfarbröder."

Kommentar Svensk filmografi

Författaren Hjalmar Söderberg (1869--1941) arbetade i fyra år på sin roman "Doktor Glas". Han började skriva den 1901, och 1905 kom romanen ut. Den väckte genast stor uppståndelse för att inte säga indignation inom vida religiösa och "samhällsbevarande" kretsar. Dess utomordentliga litterära förtjänster, som i så stor utsträckning väl tillvaratagits i filmen Doktor Glas, kom t o m alltför ofta i skuggan för romanens centrala problem: var mordet på Gregorius ett "barmhärtighetsmord" och får man mörda utan att bli straffad? Samtiden insåg inte eller ville inte inse att berättelsen om doktor Glas, denne drömmare och ensling eller "stoiker med spleen", som en ovan citerad recensent kallade honom, är en djupt moralisk historia, som skall bedömas utifrån andra utgångspunkter än de snävt religiösa.

Romanen spelar i de centrala delarna av sekelskiftets Stockholm, den gången en småstad, där man sorglöst flanerade och sedan möttes vid vattenbutiken i Kungsträdgården. Då man vid inspelningen av filmen ansåg det uteslutet att kunna helt återskapa den tidens miljöer, valde man att försöka ge en allmänt tidlös stämning av sekelskifte och förkrigsår och därvid så vitt möjligt undvika en tidmässig precisering. Detta gällde både interiörer och utomhusmiljöer, kläder och rekvisita. För de exteriörtagningar, som var nödvändiga i Stockholm, tvingades man stänga av större områden i samband med inspelning i Kungs!trädgården, där vattenbutiken rekonstruerats på sin ursprungliga plats, på olika gator samt på Skepps- och Kastellholmarna, där filmens viktiga slutscener spelades in. Inspelningen ägde rum i juli och augusti 1942.

Det påstods i samband med filmens premiär att censuren skulle varit tveksam till ett godkännande av den. Det finns inget konkret belägg för detta. Sannolikt var det bara ett rykte, utsläppt av produktionsbolagets reklamavdelning.

Däremot gav filmen efter sin premiär upphov till en tidvis häftig debatt i pressen, där exakt samma argumentering återkom som en gång dominerat debatten, när romanen 1905 publicerades. Upprörda insändare och debattörer kom till tals under rubriken "Förvillar Doktor Glas rättsbegreppen?" och man påpekade att i filmen går inte bara mördaren fri (liksom i romanen), han får t o m något av en gloria kring sig!

Filmen visades 1943 i Danmark och Norge, i bägge länderna under sin svenska titel. I Finland blev den under titeln Lääkärin kiusaus/En läkares frestelse censurförbjuden den 5.10.1943, men vid förnyad granskning och nu under sin ursprungliga titel (av distributören nedklippt med 250 meter) tillåten 1945 och 1946 tillåten i oklippt skick, dock barnförbjuden.

Hjalmar Söderbergs roman har senare filmats en gång till: Dr. Glas, produktion Laterna Film, Köpenhamn, 1968 (se 1969/3). Manuskriptet hade skrivits av David Hughes och Mai Zetterling var regissör. Titelrollen spelades av Per Oscarsson, Helga av Lone Hertz och Gregorius av Ulf Palme. Dansk premiär 12.6.1968, svensk premiär 13.2.1969.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se