Fartfeber (1953)

Media (1 st)

Originaltitel	Fartfeber
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Egil Holmsen
Manus	Egil Holmsen
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Talfilm
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1953-11-27

Medverkande

Håkan Serner
Gunnar Norén, tonårig arbetarpojke

Arne Ragneborn
Kent Grönholm, 17 år, studerande, ligaledare

Sven-Axel "Akke" Carlsson
Ulf Karlsson, kallad "Kina", ligamedlem

Britta Brunius
Gunnars mor

Erna Groth
Gerd, flicka i gänget

Harriett Philipson
Inez, flicka i gänget

Visa fler

Handling

Gunnar Norén och Ulf Karlsson, två tonåriga stockholmspojkar ur arbetarklassen, bor grannar i ett hus. Gunnars far är död. Modern sliter för att hålla ihop hemmet och ge sin son en god...

Visa hela handlingen

Press

"Näst svenska filmproducenters medömkan med urspårad ungdom (helst hel- eller halvnaken eller på något annat sätt avslöjad) finns det inget mer rörande än deras väderkvarnskamp mot...

Visa all press

Gunnar Norén och Ulf Karlsson, två tonåriga stockholmspojkar ur arbetarklassen, bor grannar i ett hus. Gunnars far är död. Modern sliter för att hålla ihop hemmet och ge sin son en god uppfostran. De har en välskött kolonistuga utanför stan. Gunnar, som är något av en drömmare, har svårt att anpassa sig till regelbundet arbete. På lediga stunder skriver han dikter - när inte motorintresset tar överhanden. Han är alltför hämmad för att ta kontakt med flickor och försöker tillfredsställa sin sexuella nöd med pornografiska tidskrifter.

Kompisen Ulf, kallad "Kina", är den typiske "grabben på glid". Brutalt behandlad under uppväxttiden har Kina startat en karriär som småtjuv, bilrånare och prostituerad. Han är med i en inbrottsliga, vars ledare är överklassgymnasisten Kent, bosatt på Norr Mälarstrand. Kent har fått vad han pekat på sedan barndomen, men gåvorna har mest varit uttryck för föräldrarnas egoism och känslokyla. Han dricker gärna sprit, kör omkring med falskt körkort i faderns bil, missköter sina studier och är allmänt hållningslös, men inte utan övermänniskoideal. Hos den franske författaren Jean Genet tror han sig finna belägg för att "det bästa som finns är att svika sina kompisar". Kina lyssnar villigt.

Ungdomar från olika stadsdelar samlas i Rålambshovsparken. Dit kommer Kinas övervakare Björn Bergkvist för att få tag på sin svåranträffbare klient. Inom sitt arbetsfält är han känd som "Tårtpapperet". Han är en beskäftig, tomt välmenande byråkrat, som demonstrerar sin överhöghet genom en psykologiserande jargong. På fritiden samlar han fjärilar. Kina ljuger regelbundet för honom.

I parken blir det slagsmål mellan Gunnar och Kent. Den senare får stryk men bjuder hem segraren på party med sprit och flickor i den tillfälligt föräldrafria våningen. Där lär Gunnar känna Inez. Hon lägger genast beslag på honom. Intresset övergår dock i hånfullhet inför hans tafatta, ofullgångna närmanden.

Senare gör Kent och hans "hov" en utflykt till Bellevuparken. Kina passar på att iscensätta en våldsam fartkarusell i stulna bilar, men polisen är honom i hälarna, och det dröjer inte länge förrän han är tillbaka på det skyddshem, där han tidigare vistats. Också Gunnar, provocerad av Inez, stjäl en bil, men lämnar den innan polisen fått rapport. Modern vet ingenting om hans förehavanden, och själv är han inte medveten om sambandet mellan de sexuella hämningarna och "fartfebern".

På Kinas vårdskola är "Hebbe" rektor. Han har en naturlig, osentimental kontakt med ungdomarna och Kina tycker bra om honom. Ofriheten, den lantliga miljön och yrkesutbildningens disciplinkrav orkar Kina ändå inte med. I samband med ett biobesök avviker han, stjäl en lastbil och kör ihjäl en cyklist. Skräckslagen och gråtande återvänder han på natten till skyddshemmet och ber Hebbe om hjälp. Men denna gång kan rektorn ingenting göra. Ett långvarigt fängelsestraff väntar.

Kent har "hållit hus" under föräldrarnas semester och bl.a. pantsatt en byggnadsskulptur. Plötsligt meddelar paret sin snara återkomst. Panten måste återköpas; Kent måste på något sätt skaffa pengar. Inez utses till lockfågel i ett planerat rån, som två av ligans medlemmar skall utföra och där offret är en kioskägare utanför stan. Gunnar följer med i Kents bil utan att fatta vad det rör sig om. Då hans misstankar väcks, går han in i kiosken. Där blir han överfallen av ägaren, som kvicknat till och tar honom för en av rånarna. Gunnar slår sig fri och flyr.

Kents föräldrar finner sonen berusad i lägenheten. I samma ögonblick kommer telefonbesked från polisen att familjens bil hittats i närheten av en brottsplats. Hysteriskt skrattande erbjuder Kent fadern en lösning som denne inte kan motstå: paragraf "5:5", dvs straff!friförklaring på grund av förminskad tillräknelighet. Familjens prestige räddas genom sonens placering på mentalsjukhus.

Gunnar, som söks av polisen, håller sig gömd i kolonistugan. Modern är djupt nedslagen, men Gunnar berättar sanningen för henne, lovar att gottgöra allt och skänker henne hopp: Hennes tidigare omsorger kommer att rädda honom från brottets bana. Samma tröst får hon av Hebbe på skyddshemmet, dit Gunnar förts. Hennes son är inget gangsterfrö.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Näst svenska filmproducenters medömkan med urspårad ungdom (helst hel- eller halvnaken eller på något annat sätt avslöjad) finns det inget mer rörande än deras väderkvarnskamp mot censuren där storsmockor och underkläder virvlar omkring utan att kunna taga vara på sig själva utom i reklamen", skrev Filmson i AB och sällade sig till de kritiker som ifrågasatte filmens djupare socialkritiska syfte. Bland dem fanns Mauritz Edström som undrade - i Arbetaren - om inte Egil Holmsen borde ha tagit bättre tid på sig mellan sina filmer:

"Bara ett par månader efter att Marianne presenterats kommer han nu med ytterligare en film om ungdom. Hade han emellertid inte så bråttom skulle det kanske bli något resultat. Nu gör den nya filmen samma intryck av vilsegången välmening kring brännande och publiklockande motiv som den föregående. Fartfeber är klippt och skuren av både censur och regering, och även censurmotståndare, som bara sett den frisläppta versionen, kan ge Egil Holmsen rätt i protesterna. Men att filmen fått de professionella ungdomsvårdarnas rekommendationer är högst förvånande. Är bristen på ungdomsfilmer så höggradig eller har man sett så litet film i ungdomsvårdskretsar?"

Edström tyckte vidare att filmen rullade framåt i yttre mening utan att egentligen få något sagt: "Den är späckad på 'fall' som en ungdomsvårdares journal - men lika förödande fattig på ärende och motiveringar, linje och problemställning. När den försöker säga något skramlar det av klichéer. Ett förfruset överklasshem, en schabbig proletärinteriör skall förklara dessa ungdomars problem. Det enda positiva är antydningen om sexualnödens samband med motorintresset, men det temat blir aldrig utvecklat."

Även Staffan Tjerneld i Expressen hade svårt att tro på socialstyrelsechefens påstådda förklaring att filmen var "äkta, osminkad och sanningsenlig" samt tjänade "de socialvårdande ändamålen":

"Den som är mindre blåögd än chefen för Socialstyrelsen har svårt att tro på filmens höga syften. Direktör Sandin i Svensk Talfilm hör inte till idealisterna här i landet och filmens regissör och författare (-) har tidigare i höst släppt ut en film, Marianne, som var direkt motbjudande i sin spekulation i tonåringars dåliga omdöme. Men Marianne var åtminstone skickligt gjord. Fartfeber gör inte på något sätt skäl för namnet. Den är trög, osammanhängande och svag i karakteristiken. Ungdomarnas sociala bakgrund tecknas i idel schabloner, där det eviga direktörshemmet med den vanartiga gossen inte är det minst nötta inslaget. Att Arne Ragneborn gjorde lymmeln övertygande var en klen tröst."

Kritiken var dock inte överlag negativ. Ny Dag och StT hittade betydande kvaliteter och skådespelarnas insatser bedömdes genomgående positivt. En reserverad recensent som Jurgen Schildt (MT) fäste sig vid de senare, "främst vid Erik Strandmark, som med sparsamma och effektiva medel tecknar sin unge rektor, och vid Arne Ragneborn, som gör en verkligt illusorisk porträttstudie av norra Europas största rötägg". "Ett namn att ta vara på är Acke Carlsson som i 'Kinas' roll visar ett spontant utspel av det inte alls vanliga slaget - pendlande mellan suverän uppkäftighet och desperat förtvivlan."

Ny Dags G C-n menade att filmen var "sann och bar äkthetens prägel" och betecknade den som "den hittills bästa filmen i den här genren". Robin Hood (StT) tyckte att Egil Holmsen hade ett bra sätt att säga obehagliga sanningar och deklarerade att han fått ett visst förtroende för honom som ungdomsskildrare: "Hittills är det mest olustiga ämnen han sysslat med - ingen kan påstå att en film som Fartfeber gör en glad - men om de olustiga ämnena behandlas med upptäckarlidelse och klarläggarnit och ärlig vilja att säga sanningen gör de sin nytta. - Det är egendomligt: vi har aldrig lyckats få fram en bra svensk film om vuxna gangsters - de svenska filmbovarna verkar döda klichéer eller löjeväckande overkliga - och så kommer Holmsen och skapar gangsterfilmer om ungdom, vilka i fränhet och verklighetsdoft kan mäta sig med utlandets bästa." Recensionen avslutades med en önskan: "Egil Holmsen är ännu blott ett löfte, men ett stort. Någon konstnärlig linje har han inte visat. Men han har filmen i blodet, rörelsen, bildernas must och rikedom, farten. Han har nerv - mer än de flesta av våra filmskapare. Men kunde han inte nästa gång syssla med de övriga 99 procenten av ungdomen, de som inte är gangsters. De är betydigt intressantare. Undre världen börjar bli tjatig."

Kommentar Svensk filmografi

Egil Holmsen (1917-1990) byggde manuskriptet till sin första spelfilm i långfilmsformat - Farlig kurva - på en roman av Karsten Wimmermark, pseudonym för Nils Idström (1900-1966). Denne medverkade även i arbetet med manuskriptet och scenariot till Fartfeber, men tog avstånd från filmens framställning av de homosexuella.

Betydande gratisreklam fick filmen genom beslut av Statens Biografbyrå att klippa vissa inslag av "upphetsande" erotik och våld. Holmsen besvärade sig hos regeringen över censorernas ingrepp. Medan statsmakten begrundade ärendet passade bolaget på att visa filmen för inbjudna representanter för den offentliga ungdomsvården, däribland rektorn för Lövsta ungdomsvårdsskola, Dick Blomberg, åtföljd av ett par elever, och Socialstyrelsens generaldirektör, Ernst Bexelius. Byråchef Lars Bohlin i Socialstyrelsen och Ted Winther, rektor för den i pressen mycket uppmärksammade behandlingsgården Skå-Edeby, hade besökt Svensk Talfilm redan i samband med inspelningen. Stöduppbådet av liberalt sinnade vårdbyråkrater hjälpte emellertid inte i detta fall; regeringen fann ingen anledning ändra censurens beslut. De förbjudna scenerna kunde närmare studeras bl.a. i veckotidningen Se.

Inspelningen startade i början av juli 1953 och avslutades under senare hälften av augusti. "Akke" Carlsson (1932-1971) och Håkan Serner (1933-1984) hade här sina första större filmroller. Regissören var mycket missnöjd med den preliminära klippningen och lämnade innan han for utomlands på stipendium noggranna instruktioner för omklippning. Dessa beaktades dock ej av Svensk Talfilm, som önskade få filmen i distribution så snabbt som möjligt.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se