Yrke: reporter
Jan Lumholdt, kultur- och nöjesskribent
En journalistisk granskning av granskande journalister, wallraffare, nyhetsjagande murvlar och en och annan filmkritiker i svensk spelfilm. Vi bad Jan Lumholdt skriva den sjunde artikeln i serien av yrkesskildringar.
Representationen av olika yrkeskategorier på filmduk kan ge en intressant fingervisning av dess samtids verksamheter, eller frånvaron av dem. Således syns få yogainstruktörer eller homestylers i äldre film medan landsfiskaler, grosshandlare och huskors är mindre frekventa i våra dagar. Intressant är även att se på hur mera tidlösa yrken som läkare, lärare och polis gestaltas genom åren – eller denna genomgångs huvudvärv, journalisten. Att det är ett gebit med god förekomst av både kvinnliga och manliga utövare gör tillbakablicken extra varierad och givande.
Faktiskt hittar man redan i Mauritz Stillers 1916-komedi Kärlek och journalistik en kvinnlig huvudperson i Karin Molanders regelrätt wallraffande hembiträde hemma hos en upptäcktsresande vars nyligen avslutade sydpolsexpedition hon fått i uppdrag att rapportera om. Bland den gamängaktiga protagonissans mera aggressiva konkurrenter syns även ett manhaftigt ”pennskaft” i tidens anda (redan då betraktad som en trött stereotyp bland recensenterna).
1930-talet är fullt av dessa nyhetsjägare, ibland kallade ”murvlar”, väntande på Bromma flygplats eller vid Amerikalinjen på Stigbergskajen med blocken i högsta hugg, ofta spelade av tjattrande statister utan repliker. Deras huvudsyfte är att fungera som färggrant strössel på gräddtårtan; ju fler murvlar, desto viktigare person/händelse/tårta. Realistiska skildringar av yrket är det tunt med; Han, hon och pengarna (Anders Henriksson, 1936) är tidstypisk. Unge Håkan Westergren ärver en rik onkel på villkor att han tar över dennes tidningsutgivning – AB Populärförlaget, som bland annat ger ut Nöjesvärlden, Livets Äventyr och Husliga Härden, alla med sjunkande upplaga. Siffrorna löser man via PR-jippon som gångtävling och dansuppvisning.
Allvarligare är tonen i Per Lindbergs Vilhelm Moberg-filmatisering Gläd dig i din ungdom (1939). Här har huvudpersonen Knut Toring (Peter Höglund) brutit upp från lantjorden för staden och skrivandet. Han gör karriär på tidskriften Fristunden, vars ledning föredrar kärleksnoveller framför sannfärdig människoskildring eftersom ”psykologin är ingenting för folket”. Trots löfte om löneförhöjning slutar Knut. ”Jag vill inte förmedla förfalskade varor åt folket”.
Chefredaktörer förekommer ofta och gärna, helst spelade av Gösta Cederlund, bland annat i just Gläd dig i din ungdom och även i Möte i natten (1946), av och med Hasse Ekman som en gentleman of the press i trenchcoat, hatt och med rak pipa. Här hörs Cederlund ropa ”Stoppa pressarna!” när Ekmans rollfigur Åke Bergström skrivit kritiskt om svensk fångvård i tidningen Aftonexpressen och prompt får sparken. Ännu en wallraffplan sätts nu i verket där Bergström fingerar ett mord på en vän (Ulf Palme) för att dömas och få tag i gott förstahandsstoff från insidan, och sedan komma ut igen vid vännens återuppdykande. Men allt blir till en mardöm när vännen verkligen mördas. Kriminaljournalistik bjuds även i Brott i paradiset (Lars-Eric Kjellgren, 1959), där Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i befriande Bergman-frånvaro bildar snokande radarpar vid skrivmaskin såväl som på fältet. Harriet Andersson dyker också upp som sexuellt frispråkig skribent i För vänskaps skull (1965, Hans Abramson), även här genom att skaffa sig riktligt med erfarenhet på fältet.
1970-talets tilltagande realistiska skola syns till och med i ABBA – the Movie (1977), där Lasse Hallström snodde ihop en tunn ramhandling om en radioreporters intervjujakt under gruppens Australienturné 1977, till en början utan att tala om för abborna att reportern var en skådespelare. Närgången granskning blir det i Chez Nous (1978), Janne Halldoffs filmatisering av P.O. Enquists och Anders Ehnmarks Dramatenpjäs om ”ett litet skitmord” på en porrmodell med stora ekobrott i kulissen. Ewa Frölings unga idealist på tidningen Kvällspressen snokar runt i de i samhället alltmera uppåtgående trådarna. Under tiden får vi snapshots från den inrökta redaktionen med plastmuggspimplad Ballantine’s i skrivbordslådan och redaktör Ernst Günthers frustande cynismer, inklusive en Kalle Blomkvist-gliring. Med pjäsen i färskt minne fann dåtidens kritiker filmen överflödig; idag har den växt, kan kanske rentav ses som en föregångare till kommande landvinningar i genren, inte minst Millennium-trilogin (Niels Arden Oplev/Daniel Alfredson, 2009, samt Hollywood-versionen av del 1: David Fincher, 2011) och även Quick (Mikael Håfström, 2019). I bägge fallen utförs undersökningarna av ”blandade” par, detta för genren så attraktiva och sympatiska återkommande karaktärsdrag.
Till sist en liten spaning på det föga välrepresenterade recensentskrået. Ett fint nedslag i svenskt 1930-tal görs i Suzanne Ostens Mamma (1982), filmen om hennes egen mamma Gerd Osten, profilstark filmkritiker under signaturen ”Pavane”. Minnesvärd är scenen då Gerd och hennes vänner, idel skönandar, går i polemik under en Jean Gabin-film (”Den franska filmen har psykologi! Den ryska har muskler!”) och skälls ut av en barsk biografvaktmästare som undrar vad det är för fel på Thor Modéen. Likaledes minnesvärd är chefredaktören i Med folket för fosterlandet (1938, Sigurd Wallén) som i samband med premiären på Värmlänningarne (1910, Carl Engdahl) lätt förfärat utbrister ”Menar ni att vi skulle recensera en… kinematografföreställning?!” För ordningens skull spelas han av Gösta Cederlund – som denna gång inte ropar ”Stoppa pressarna!” utan istället grymtar ”Jaja, säg till att dom skriver ett par rader, då.”
(publicerad i januari 2022)
Ett urval filmer där svenska murvlar figurerar
Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas
-
När forskningsresanden Eric Bloomé kommer hem från sin stora expedition får han fullt upp med att gömma sig från den nyfikna pressen. Men journalisten Hertha Weye får en fiffig idé, vilken även leder till lite oväntad kärlek. Mauritz Stillers 31:sta film och den äldsta som är bevarad idag såldes till ett 15-tal länder, däribland Chile och Kuba.
-
Lagom till att playboyen Göran Hilding spelat bort en massa pengar på poker får han ett stort arv, dock med stipulation: att han ger sig in i tidningsbranschen. Här anställer han en poet som idrottsreporter, en ful sekreterare som blir vacker när hon tar av sina glasögon och får även problem med en skum disponent. Flera Jules Sylvain-kupletter förekommer.
-
Undertitel: "En film om Konung Gustaf och hans folk 1907–1938". Walléns och Erik Lindorms storvulna epos följer två familjer i samma hus: redaktörsfamiljen Bergström och metallarbetarfamiljen Karlsson genom olika historiska skeenden, från storstrejken 1909 till de första kvinnorna i byxkjol. Årens växlingar markeras av Anders de Wahls nyårsdeklamationer på Skansen av Tennyssons "Nyårsklockorna".
-
Den ofta geniförklarade men under det folklustspelsdominerade 1930-talet mest sysslolöse regissören Per Lindberg tog sig här an Vilhelm Mobergs roman "Sänkt sedebetyg". Moberg själv stod för manus och filmen hade en del problem med censuren. Recensenterna var i huvudsak positiva och jämförde med både Mark Donskoj och Victor Sjöström.
-
Hasse Ekmans första sejour i journalistbranschen är en ryslig historia med viss Fritz Lang-inspiration men även ett gäng fina screwball-bovar med bland annat Wictor "Kulörten" Andersson i en stor biroll. Senare Ekman-journalister blev betydligt fryntligare, bland dem hans radioidol Willy Lorens i Sjunde himlen och Karl-Arne Holmstens kåsör i tv-serien Niklasons.
-
Garvade kriminalreportern Adam Palmquist är inte road av att behöva ha en ung snärta vid sin sida när Eva Malmborg infinner sig som aspirant på redaktionen. När de sedan sätter tänderna i ett kassaskåpsrånmord slår det gnistor lite varstans. Torsten Lilliecrona är skurk och Birgitta Andersson en rolig servitris. Förlagan är av Folke Mellvig, även leverantör av ett annat brottslösande par, privatdetektiverna Hillman.
-
Baserad på Kristina Ahlmark-Michaneks en gång så heta debattbok "Jungfrutro och dubbelmoral". Harriet Andersson är den oförvägna journalisten Kajsa Håkansson som lever som hon lär – det vill säga genom att då och då gå till sängs "för vänskaps skull". De flesta recensenter fann dock lättsinnet lite tunggumpat.
-
Filmad under ABBA:s Australien-turné 1976 och sammanfallande med ABBA – The Album. Hallström kom på idén med radiopresentatören på intervjujakt tre dagar in i inspelningen och improviserade sedan utefter gruppens tillgänglighet, vilken ofta var osäker. Ännu en journalist från Hallströms svenska period är Brasse Brännström i En kille och en tjej, som dock tillbringar en stor del av filmen med att dela ut tidningar snarare än att skriva i dem.
-
Halldoff gjorde flera intressanta rockader i rollsättningen under sin överföring av pjäs till duk, bland annat fick Olof Buckard ta över Ernst-Hugo Järegårds roll som chefredaktör medan Järegård blev porrklubbsägare ("mera schäger jag… icke!"). Ewa Fröling tog över huvudrollen från Lena Nyman och fick ett genombrott.
-
Suzanne Ostens rekonstruktion av sin mammas resa genom andra världs- och efterkrigsåren med ambitionen att regissera film. Ingmar Bergman och Berthold Brecht figurerar och kommer med goda råd. Filmen skildrar en rik filmhistorisk era, då det förvisso var glest med kvinnliga filmskapare, inte minst i Sverige.
-
Ännu ett radarpar, extra omaka, är Stieg Larssons skapelser Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander, grävande i ett infekterat förflutet med många snåriga trådar. Filmen följdes upp av två filmer regisserade av Daniel Alfredson samma år. Denna trilogi blev en stor succé, även internationellt. Del 1 fick en amerikansk remake 2011 och 2018 blev David Lagercrantz litterära uppföljare "Det som inte dödar oss" också film.
-
Byggd på boken "Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare" av journalisten Hannes Råstam, som ihop med researchern Jenny Küttim tidigare gjort den tv-dokumentär med samma titel 2009 som ledde till friandet av Thomas Quick. Jonas Karlsson och Alba August spelar Råstam och Küttim. David Dencik fick en Guldbagge för sin insats i titelrollen.
-
Amerikansk spionthriller som motiverar sin plats här via den pressman som tränger sig på Paul Newman och Julie Andrews när de äntligen tagit sig ut ur DDR och in i Trelleborgs hamn. Hamnen är egentligen San Pedro i Kalifornien men pressmannen är äkta vara, så även den lokala dialekt med vilken han bräker "É de nån som vet vaur den där amerikanske professorn é?" Han inte bara liknar, han är Jan Malmsjö.
