Demoner och kungligheter i det overkliga – psykisk ohälsa i svensk film

Hur har mentalsjukdomar gestaltats i svensk film? Vi bad Charlotte Wiberg titta närmare på ett antal filmer med detta tema.

Psykiskt lidande och vansinne kopplas ofta till kvinnor – de anses mindre emotionellt stabila, och nog hör vi ofta om det höga antalet sjukskrivna kvinnor med olika psykiatriska diagnoser. I svensk film, däremot, är det inte riktigt så. Här bär vansinnet en imaginär kungakrona. Kungen av Atlantis (Marina Nyström, Soni Jorgensen, 2019), Kejsarn av Portugallien (Gustaf Molander, 1944) och Kejsaren (Jösta Hagelbäck, 1979) är sinsemellan mycket olika filmer, men de har alla det gemensamt att de innefattar en man som i sitt psykotiska delirium tror sig vara en kunglighet. Motivet återkommer också i Kjell Gredes Hip hip hurra (1987), där konstnären Søren Krøyer hallucinerar fram en folksamling som hyllar honom och en röst som säger ”Är alla eniga om att erbjuda Søren Krøyer, född på ett dårhus i Stavanger, att återvända till Norge som konung?” Ja, skriker folkmassan. ”Hip hip!”, skriks det – ”hurra!” fyller Sören lyckligt i och går ut i den tomma trädgården.

Jo, det finns också en psykotisk kvinna som tror sig vara en drottning. I Suzanne Ostens Bengbulan (1996) har huvudpersonen Carmens mamma blivit så sjuk att hon inte känner igen sin egen dotter. ”Vakt kom hit! Avlägsna denna person!” befaller hon där hon sitter och solar sig i sin inbillade glans på Stockholms Vattenfestival.

Kvinnorna är räddare: vrider sig i ångest (Amorosa, Mai Zetterling 1986), uppträder nakna (Mamma, Suzanne Osten 1982; Åke och hans värld, Allan Edwall 1984), skriker av skräck. Vem kan glömma Karins skrik när hon ser en spindelgud komma ut ur väggen och försöka våldföra sig på henne (Såsom i en spegel, Ingmar Bergman, 1961). Demonerna i Flickan mamman och demonerna (Suzanne Osten, 2016) uppmanar mamman att förgöra sig själv och intalar henne att hon är värdelös.

Suzanne Osten med sin erfarenhet av att ha vuxit upp med en psykiskt sjuk mamma är vansinnets främsta svenska skildrare, med tre filmer där mamman återkommer – i den biografiska filmen Mamma, den snarare självbiografiska Flickan mamman och demonerna, och som bakgrundsmotiv i Bengbulan, där huvudmotivet är hur utlämnade huvudpersonerna, en grupp barn i Stockholm, är till kvarterets buse. Modersporträtten i dessa filmer är inte exakt lika, men det finns återkommande drag: en stolt hållning gentemot omvärlden med en baksida av rädsla, misstänksamhet, paranoia, tendenser till hoarding samt instängdhet i en egen verklighet där det är svårt att ge ett barn plats en trygg vardag. Flickan Ti är nära att råka illa ut när moderns demoner (förkroppsligade som grå män med hatt och blodsprängda ögon) riktar sig mot henne, i Flickan mamman och demonerna. Det blir ett spännande klimax i filmen där mammans syster i sista stund hittar deras lägenhet och kan avbryta. Ja, det är naturligtvis otäckt och tyvärr tilltros inte barn kunna hantera otäckt så det sattes ursprungligen en 15-årsgräns för filmen som riktar sig till barn i 7–8-årsåldern, vilket gjorde att premiärvändan missades av den tilltänkta publiken.

De flesta psykiskt sjuka på film är dock inte farliga, och det är de ju inte utanför filmens värld heller. En manlig pendant till Ostens mödrar är fadern i Kungen av Atlantis. Denna fader är mest som ett stort barn. ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur” säger han när han ska ta sin medicin, som han förstås egentligen inte tar utan gömmer undan från sonen som blivit den egentliga fadern i den här dyaden. Liksom Ostens flickor är han ensam med en psykiskt sjuk pappa, men han är äldre än dem, kanske i 20-årsåldern. För honom liksom för Ostens döttrar är det en bra sak att pappan kan tas in på sjukhus. Hur sedan psykvården skildras på film är värt att behandlas som ett ämne för sig.

(publicerad i september 2019)