Man glömmer ingenting (1942)

Media (17 st)

Originaltitel	Man glömmer ingenting
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Åke Ohberg
Manus	Torsten Lundqvist Albert Wemmerlöv
Förlaga	Man glömmer ingenting (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svea Film
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1942-11-16

Medverkande

Edvin Adolphson
Berthold Segervind, kammarrättsråd

Gerd Hagman
Nora Segervind

Marianne Löfgren
Alice Segervind, Bertholds fru

Peter Höglund
Johan Manel, elev vid Torins målarskola

Viran Rydkvist
Sofi, husa

Åke Grönberg
Viktor Blom, hantverkare

Visa fler

Handling

Filmen berättar om hur en ung kvinna kommer till klarhet med sig själv, samtidigt som medvetandet om att "man glömmer ingenting" ligger som en resonansbotten både bakom hennes känslor och...

Visa hela handlingen

Press

Filmen fick ett mycket blandat mottagande av Stockholms recensenter. Alla berömde Marianne Löfgrens lysande prestation som den hysteriska, svårt alkoholiserade hustrun, men i övrigt var...

Visa all press

Filmen berättar om hur en ung kvinna kommer till klarhet med sig själv, samtidigt som medvetandet om att "man glömmer ingenting" ligger som en resonansbotten både bakom hennes känslor och handlingar och djupt i medvetandet hos den man, Berthold Segervind, som hon en gång drömde om att få leva med.

Berättelsens unga kvinna, Nora Segervind, bor i en landsortsstad och när fadern plötsligt dör, står hon ensam i livet. Hon tar med glädje emot erbjudandet av sin släkting kammarrättsrådet Berthold Segervind att flytta till Stockholm för att kunna göra verklighet av sin dröm att få utbilda sig som målarinna.

Berthold Segervind lever i ett olyckligt äktenskap. Hustrun Alice är en hysterika, alkoholist och numera obotlig sådan. Men han kan inte frigöra sig från henne, även om de inte mera lever ihop. Bägge är fastkedjade vid varandra med osynliga band, minnen av vad som en gång varit mellan dem. Samtidigt driver hon i sin svartsjuka Nora i armarna på Berthold.

Kärleken mellan Nora och Berthold öppnar för bägge nya perspektiv. För honom är det som om hans ungdom kom tillbaka. För henne är det som hela livet öppnar sig i all sin fullhet.

Men banden som fjättrar Berthold vid Alice är för starka. Han kan inte frigöra sig och bryta upp från henne.

På målarskolan har Nora träffat en ung elev, Johan Manel, som genast förälskat sig i henne. Men hon ser i honom bara en trevlig och begåvad kamrat.

Alice ordnar en middag, till vilken hon inbjuder både Noras målarvänner och egna f d bekanta från den alkoholistanstalt, där hon en gång var intagen. Det blir en makaber tillställning som slutar i skandal. Redlöst berusad bärs Alice själv i säng.

Men middagens efterspel blir även ett sanningens ögonblick för Nora och Berthold, så mycket mer som de senare under natten överraskas av Alice, som genast drar slutsatsen att det existerar ett intimt förhållande mellan dem. Utom sig av raseri kör hon Nora på porten.

Nora flyttar till sina målarkamrater och en dag, när hon tror att hon lyckligt glömt Berthold, gifter hon sig med Johan. Då får hon läsa i tidningen att Alice är död.

Men Nora och Johan reser i alla fall på sin bröllopsresa. På järnvägsstationen träffar hon Berthold, som i sin tur reser till en pension för äldre herrar. Hon försäkrar honom att hon verkligen älskar sin man och de skils som vänner. Men hans vemodiga avskedsord till henne är: "Man glömmer ingenting."

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen fick ett mycket blandat mottagande av Stockholms recensenter. Alla berömde Marianne Löfgrens lysande prestation som den hysteriska, svårt alkoholiserade hustrun, men i övrigt var många tveksamma, några även övervägande negativa. Till de sistnämnda hörde Lill i SvD: "När man söker efter anledningen till att Man glömmer ingenting (-) blivit en besvikelse -- och detta måste tyvärr konstateras utan misskund -- stannar man vid det gamla vanliga: ett otillfredsställande manuskript. Det har på intet sätt förbrutit sig mot romanen, innehåller inga fadäser eller falska tonfall, men det har icke mäktat tillvarataga handlingens dramatiska och mänskliga värden. Filmen har ingen stegring, ingen intensitet och blir endast i enstaka moment verkligt fängslande och då främst tack vare en betydande rollprestation: Marianne Löfgren som Alice Segervind. Regissören Åke Ohberg, som lyckades så förträffligt med äventyrsfilmen Snapphanar, har tydligen stått maktlös då det gällt att blåsa liv i de scener som skrivits av herrar Vemmerlöf och Lundqvist."

Larz var mera positiv i StT: "Starkare dramatik rymmer knappast innehållet i Man glömmer ingenting. Det är nog inte heller avsikten. Det hela är en skicklig novellistisk lek med fyra människoöden, med en erotisk förveckling där den inre spänningen ligger i en glöd som aldrig får bli flamma. Mellan den äldre mannen och hans kärlek till sin unga, vackra släkting står hans hustru -- en nervsjuk, olycklig hysterika -- jämte de minnen makarna har gemensamt ('man glömmer ingenting'). Åldern får resignera, ungdomen skall ha sitt, hela världen står den öppen . . .

Som denna -- här ovan grovt skisserade -- handling berättas, intresserar filmen från början till slut. Manuskriptet har k o m p o s i t i o n; det är filmisk novellkonst som den skall vara. En smula gammalmodig, kanske, men på ett charmfullt sätt. (-)

Man glömmer ingenting är en film som intresserar."

Mest nyanserad i sin kritik är -- inte oväntat -- O R-t i DN: "Man glömmer ingenting är inte någon s k storfilm. Den är en film av det lilla formatet, men jag vill genast bekänna att den är en av de svenska filmer den här hösten som tilltalat mig personligen mest. Den är någonting som svenska filmer sällan är: r i k t i g i n u t i. Människorna i den är inte lättvindigt hopvispade. Här finns verklig karaktärsteckning, och här finns erfarenhet om den sällsamt konstruerade apparat som heter människohjärtat. Sedan är det en sak för sig att filmen har lätt påvisbara brister, men bara detta att möta en svensk film där människorna är levande liv och inte konstruktioner eller robotar är något att vara uppriktigt tacksam för. Scenariot bygger på Marika Stiernstedts roman med samma namn, som kom ut för några år sedan. Det har säkert inte varit någon lätt sak att göra en film av den brett upplagda boken, som med sitt myller av människor och miljöer inte precis har sin styrka i kompositionen. I stort sett måste man dock säga att Torsten Lundqvist och J. A. Vemmerlöv, vilka i samarbete med författarinnan utarbetat manuskriptet, lyckats bra. De har riktigt koncentrerat sig på mittpartiet i romanen, där unga Nora Segervind delar sin tid mellan sin släkting Bertholds hem och målarprofessorn Torins konstskola. Här är boken själv närapå färdig film, och scenariot har med stor fördel kunnat följa den scen för scen. Större svårigheter har själva slutet erbjudit. Där hamnar boken i långrandiga konstruktioner, som filmen hoppat över utan att ge någon riktigt tillfredsställande lösning. På något sätt har man här en känsla av att manuskriptförfattarna gjort det för lätt för sig och inte tagit tillräcklig hänsyn till det tema som inrymmes i romanens titel. Det är beklagligt, ty fyra femtedelar av deras film är konsek!vent och säkert genomförd människoskildring.

Åke Ohbergs regi är enkel och rättfram. Den kunde finslipat somliga scener bättre, men å andra sidan är det just i en film av detta slag välgörande att regissören inte tränger sig i förgrunden, utan nöjer sig med att se till att spelet håller den rätta tonen."

Det helt oreserverade berömmet i filmen får Marianne Löfgren som Alice Segervind. S Almqvist skriver om henne i AT: "Denna ypperliga artist har fått en lång och skiftande roll, som ger henne många möjligheter. Hennes första entré sänder ut en stöt i salongen i samma sekund som hon visar sig, och några stora och fängslande scener följer. Hon spelar sin alkoholiserade och hysteriska åldrande kvinna med fantasi och realism. Det är beundransvärt hur hon växlar mellan sinnesstämningarna och hugskotten. De sjukliga infallen segrar över henne. Mitt i det groteska och frånstötande låg städse en lätt humor och ett graciöst behag på lur."

Chat säger i SocD om henne: "Svartsjukt slår hon vakt om sim make, svag för spriten sviker hon ständigt sina löften. I all hennes sjaskighet finns det dock stunder, då hennes förlorade charm och slocknade konstnärsgnista tändes. Man anar tjuskraften hon ägt och den tragiska förvandlingen får sin skarpa relief. Denna kvinnofigur förefaller mera att höra hemma i fransk film än i svensk. Publiken var uppenbarligen konfunderad och skrattade först på fel ställe. Men Marianne Löfgrens utmärkt upplagda typ och nervskälvande spel, satte så småningom åskådarna in i det rätta sammanhanget: att det var en mänsklig tragedi man bevittnade."

En av filmens biroller uppmärksammades särskilt av flera recensenter. Om en tidigare ofta förbisedd skådespelerska, en av den svenska teaterns och filmens trotjänare, skrev den minnesgode O R-t i DN: "Viran Rydkvist passade (-) precis för den trogna husan Sofi, hennes sista filmuppgift, där hon med oefterhärmlig konstlöshet gjorde sina syrliga randanmärkningar."

Kommentar Svensk filmografi

Författarinnan Marika Stiernstedts (1875--1954) roman "Man glömmer ingenting" kom ut 1940.

Filmen spelades in våren 1942. Den hade nästan inga exteriörbilder.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se