Rolf Lassgård

Media (1 st)

Svensk skådespelare (film- och TV-roller från 1980). Född Rolf Holger Lassgård i Östersund, Jämtland.

-

Rolf Lassgård var en hygglig ishockeyspelare i sin ungdom men började redan då spela amatörteater och kom i samband med detta i kontakt med teaterpedagogen Ingemar Lind, som då bedrev sitt Institut för scenkonst i byn Storhögen utanför Östersund. Dennes verksamhet var i mycket inspirerad av Grotowskis "fysiska teater" och även om Lassgård kände sig främmande och ovan för en del av deras övningar så har detta ändå satt vissa spår. Följden blev att han sökte sig till Scenskolan i Malmö där han utbildades 1975-78. Där kom han i kontakt med regissören Peter Oskarson som tog honom till Skånska Teatern där han förblev i fyra år, med ett första TV-framträdande i dess uppsättning av En midsommarnattsdröm (1980), innan de slog följe till Gävle och den nyinrättade Folkteatern 1982 (officiell start 1983). Där medverkade han i en rad mycket uppmärksammade föreställningar som t.ex. "Den stora vreden" (1988).

Samtidigt började han få en del mindre filmroller men det var först på 1990-talet som denna sida blommade ut på riktigt. Hans första stora roll var i Önskas (Lars Johansson, 1991), men det var rollen i Min store tjocke far (Kjell-Åke Andersson, 1992) som gjorde honom ordentligt uppmärksammad. Senare kom han att förkroppsliga ett par mycket svenska och uppskattade figurer i en lång rad filmer, främst den som kriminalkommissarie Kurt Wallander efter Henning Mankells böcker i filmer som Mördare utan ansikte (Pelle Berglund, 1995), Hundarna i Riga (Pelle Berglund, 1995) och Den vita lejoninnan (Pelle Berglund, 1996). Den andra är som Gunvald Larsson i en lång rad filmer om kriminalkommissarie Martin Beck från Brandbilen som försvann (Hajo Gies, 1993) och framåt. Till skillnad från Mikael Persbrandt i de senare Beck-filmerna gör Lassgård denna rollfigur med ett ganska stillsamt utspel till en storvuxen men snäll gestalt med ett stort hjärta.

Lassgård är i mycket en fysisk skådespelare även om inspirationen enligt honom själv mer härstammar från Beijingoperan, som han studerat på plats, än den tidigare nämnda "fysiska teatern". Sin stora kroppshydda använder han på ett närmast dansant sätt, inte helt olikt Benkt-Åke Benktsson, och han säger sig också vara inspirerad av svensk folkdans som polska. Detta kom tydligt till uttryck i ett stycke som "Hästen och tranan" på Orionteatern 1995 som så småningom även gjordes för TV 1997. Lassgårds i övrigt lite sävliga spelstil och replikföring bidrar också till att göra honom till en av de svenskaste av alla svenska skådespelare.

Rollen i Min store tjocke far gav honom 1993 en Guldbagge för bästa manliga huvudroll.

P O Qvist (2004), redigerad 2011-11-16