Marie-Louise Ekman

Media (2 st)

Svensk regissör, skådespelare, konstnär, konstprofessor, rektor och teaterchef. Född Marie-Louise Ester Maude Fuchs i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Äktenskap med Carl Johan De Geer 1966-1971, Johan Bergenstråhle 1971-1980 och skådespelaren Gösta Ekman 1989.

-

Begåvningen sitter säkert i generna, men relationer och omgivning har alltid spelat en stor roll för Marie-Louise (Fuchs De Geer Bergenstråhle) Ekman. Hon behöll länge sina exmakars efternamn, men sedan hon 1989 gifte sig med Gösta blev det bara Ekman.

Fadern, Walter Fuchs, var en på sin tid känd PR-man och festfixare. Till honom och de ibland plågsamma barndomsminnena återkommer Ekman ofta i sina filmer, på en gång kärleksfullt och solkigt: Hallo Baby (1976), Mamma pappa barn (1977), Barnförbjudet (1979) och Nu är pappa trött igen (1987). Hennes talang att teckna upptäcktes tidigt och utvecklades gradvis i takt med den inledningsvis kommersiella reklamvärld och senare satiriskt vänsterinriktade värld som omgav henne. Äktenskapet med Carl Johan De Geer 1966 har tveklöst inspirerat hennes ofta naivistiska konst, stilistiskt serieinfluerad med lekfulla provokationer, och det är signifikativt att det var De Geer som fick göra den fantasifulla scenografin till hennes första filmer.

Äktenskapet med regissören Johan Bergenstråhle och de bägge barnen fick henne att mogna som människa och konstnär. Hon fick större självständighet, upptäckte att hon inte bara kunde måla, hon kunde även skriva och skapa sin egen värld. Det började med filmen Hallo Baby, som maken regisserade, men som hon själv skrev manus till och spelade huvudrollen i. Det är en film som i stiliserade tablåer speglar hennes exhibitionistiska liv och bisarra omvärld. Inte minst valet av skådespelare kom att betyda mycket när hon själv började skriva och regissera egna filmer för TV och bio.

Ekman skriver alltid sina manus för speciella skådespelare och väljer gärna lite aparta aktörer med ett teatralt uttryck, balanserande på gränsen till överspel; Toivo Pawlo, Ernst-Hugo Järegård, Örjan Ramberg, Rolf Skoglund m.fl. Det är också spelet och scenografin som ger ett speciellt lyft till hennes filmer, medan fotot ofta är statiskt. En rörlig kamera används sällan. Det är motivet i sig som är det väsentliga. En av hennes märkligaste filmer heter betecknande nog Stilleben (1985).

Både som konstnär och regissör är Marie-Louise Ekman helt autodidakt, men det har inte hindrat henne från att också göra en administrativ karriär som professor i måleri på Kungliga Konsthögskolan 1984-1991, tillika rektor 1999-2008 och därefter chef för Kungliga Dramatiska Teatern 2009-2015. Där genomförde hon också sitt kanske bästa och märkligaste filmprojekt, Den dramatiska asylen (2013). 50 korta filmer på c:a fem minuter som med teaterns egna skådespelare fantasifullt skildrade livet och låtsasvärlden bakom kulisserna. Här stod Ekman inte bara för manus, regi och klippning utan också för fotot. I rollen som teaterchef valde hon dock ut tre olika aktriser, sminkade som henne och med färgglada glasögon.

Marie-Louise Ekmans experimentlusta har aldrig sinat, ej heller hennes lust att utmana, såväl konstnärliga ideal som moraliska aspekter och könsfördomar. Publikt har det betytt att hennes filmer är elitistiska, men kritiken har ofta blivit glatt överraskad. Här några talande citat: "Liknar ingenting annat", "Kaotiskt förbryllande men alldeles sann", "Hejdlöst okonventionell". "Uppkäftig upptågslusta", "Suveränt egocentrisk", "Originalitet för originalitetens egen skull. Varför inte?" "En provokativ Fågel Fenix från Villa Villekulla".

1991 fick hon en Guldbagge för kreativa insatser.

Bengt Forslund (2015)