Rune Lindström

Media (57)

Svensk författare, regissör och skådespelare (film- och TV-roller 1942-1973). Född i Västanfors, Västmanlands län. Död i Leksand, Dalarna.

-

Rune Lindström var en mångsysslare inom film och teater. Hans mest kända egna verk är pjäsen "Ett spel om en väg som till Himla bär", gemenligen "Himlaspelet". Pjäsen filmades av Alf Sjöberg 1942, med Lindström själv i huvudrollen som unge Mats Erson, som söker upp vår Herre för att vinna rättvisa åt fästmön Marit vilken bränts på bål som häxa. Sedan Lindström hoppat av präststudierna i Uppsala kom han att ägna sig åt skådespeleri. Han gjorde åtskilliga småroller i olika filmer, bland annat i Ingmar Bergmans Fängelse (1949) och Skammen (1968). Han skrev även filmmanus och var verksam som filmregissör. I den senare egenskapen ägnade han sig företrädesvis åt dokumentärfilmen, främst under 1950-talet, då han gjorde en rad kort- och dokumentärfilmer med anknytning till Dalarna. Till exempel Levande land (1953), Fager är liden (1954), Blommande bygd (1954) och Fädernas kyrka (1955). Sin födelsestad Fagersta skildrade han i sina två första dokumentärer Fagersta (1943) och Stål bygger stad (1944).

I egenskap av författare var Lindström respekterad inom filmbranschen och skrev trettiotalet filmmanus, men han regisserade själv bara en långfilm, Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin (1947), efter Elsa Beskows bilderbok, f.ö. den första svenska filmen gjord i Technicolor. Den sågades rejält av en samlad kritikerkår. Mot slutet av sin levnad regisserade han två filmer för TV, Gustav Vasas äventyr i Dalarna (1971) och Häxa (1973). Den förra var en TV-serie efter Peder Svarts bok som skrevs i början av 1600-talet, och som sannorlikt inte hade mycket med verkligheten att göra. Lindströms TV-filmatisering präglas av segt tempo och patetiskt överspel. Häxa var närmast ett föredrag med filmiska illustrationer, där den åldrade Lindström berättar för en ung flicka om de många häxbränningarna i Älvdalen på 1660-talet, varpå dessa sedan gestaltas filmiskt. Mycket pedagogiskt och tyvärr rätt så ospännande. Lindström var mest framstående som manusförfattare.

Gunder Andersson (2012)