Oscar Rosander

Media (1)

Svensk klippare, tolk och språkkonsult. Född i Eksjö. Död i Las Palmas, Spanien. Fil.kand. och fil.mag. i Uppsala 1925 efter studier i Jönköping, München, Grenoble, Jena och Greifswald. Var även verksam som språklärare. Flitigt anlitad som tolk vid utländska inspelningar i Sverige, liksom vid dubbning av utländska filmer till svenska eller svenska filmer till främmande språk.

-

När Oscar Rosander klippte sina sista filmer i början av 1960-talet betraktades han allmänt som den svenska filmklippningens nestor. I tre decennier var han knuten till Svensk Filmindustri och signerade där över 160 filmer med alla de stora namnen: Ingmar Bergman, Gustaf Edgren, Hasse Ekman, Gustaf Molander, Nils Poppe, Alf Sjöberg och många fler.

Ändå var det en ren slump att han hamnade i filmbranschen. Inledningsvis skaffade han sig en gedigen akademisk utbildning, blev fil. mag. i Uppsala 1925 med tonvikten lagd på språk. Det var också som språklärare han började och det var som tolk och översättare han kom till filmen. I slutet av stumfilmstiden blev det på modet att göra samproduktioner i flera språkversioner och avgörande för Rosanders framtid var hans insatser som tolk vid några produktioner. Första filmuppdraget kom när SF 1929 med British Instructional Films samproducerade Anthony Asquiths Fången n:r 53 (som var stumfilm i Sverige och delvis ljudfilm i Storbritannien) med Uno Henning i huvudrollen. Året därpå arbetade han med två filmer som även gjordes i tyska versioner: Paul Mertzbachs För hennes skull (den första svenska ljudfilmen, enligt vissa kriterier) samt Victor Sjöströms Markurells i Wadköping, där Rosander även fick tjänstgöra som regiassistent.

Även Gustaf Edgren använde sig av hans tjänster i den franska samproduktionen av Trötte Teodor och troligen blev de vänner. Edgren var självlärd även han och brukade klippa sina filmer. Någon anteckning om filmklippare finns inte i produktionsuppgifterna på Edgrens filmer, förrän Oscar Rosander oväntat dyker upp i Valborgsmässoafton, 1935. Filmarbetet hade gett honom blodad tand och kanske hade han suttit med och följt arbetet. I vart fall fann han plötsligt sin rätta plats och vann snabbt respekt hos andra regissörer. Ragnar Hyltén-Cavallius bad honom klippa Gösta Ekman-filmen Kungen kommer året därpå och Gustaf Molander följde upp med Intermezzo. Efter tre märkesfilmer i rad var Rosander fast etablerad i sitt nya fack. Alla ville ha honom.

Som vanligt när det gäller filmklippning är det svårt att exakt se var gränsen går mellan regissörens intentioner och filmklipparens kunskaper och rytmkänsla. I de filmhistoriska verken nämns de sällan, hur betydelsefulla de än kan ha varit. Själv minns jag Rosander som en äldre, bildad herre som visste vad han kunde och visste vad han ville. Lyhörd och följsam utan att låta sig styras. Som fast anställd fick han klippa många olika typer av filmer. Prins Vilhelms dokumentärer gillade han. Troligen fick han här mycket fria händer. Beställningsfilmer gillade han däremot inte. Hans värderingar var strikt konstnärliga, inte kommersiella.

Han klippte Hets och från och med Kris nästan alla Bergmans SF-filmer fram till 1960 när han gick i pension. Jungfrukällan och Djävulens öga blev de sista. Bortsett från skådespelare och Sven Nykvist har Bergman sällan skrivit något om sina medarbetare. Rosander är ett undantag. I "Laterna magica" skriver han: "Han bemötte mig med en burdust vänlig objektivitet. Han påpekade obarmhärtigt vad som var dåligt, uselt eller oacceptabelt. Men han berömde mig för sådant som han tyckte var bra. Dessutom invigde han mig i filmklippandets hemligheter, bland annat en fundamental sanning: klippningen sker redan vid inspelningstillfället, rytmen skapas i manuskriptet. Jag vet att många regissörer gör tvärtom. För mig har Oscar Rosanders lärdom varit grundläggande."

Oscar Rosanders sista uppdrag som klippare blev den brittisk-svenska samproduktionen Två levande och en död (1961), återigen regisserad av Asquith som Rosander arbetat med i sin första film.

Bengt Forslund (2015)