Sven-Eric Gamble

Media (101)

Skådespelare (filmroller som barn- och vuxenskådespelare 1934-1977). Född Sven-Eric Carlsson i Hedvig Eleonora församling, Stockholm, död i Stockholm.

Han växte upp i ett arbetarhem på Söder i Stockholm och fick tidigt bidra till familjens försörjning när han bl.a. började statera som sjuåring. Han gjorde sin skådespelaredebut 1931 på teatern som Sven-Eric Carlsson i Revisorn på Dramaten. Snart fick han även barnroller på film med debut i Anderssonskans Kalle (1934) och var en av de två yngre huvudpersonerna i Två år i varje klass (1938) och Sigge Nilsson och jag (1938).

Efter folkskolan började han på Tekniska Mellanskolan men vid 18 års ålder sökte han till Dramatens elevskola 1942 och kom in. Efter examen 1945 blev han engagerad vid Dramaten till 1951 och spelade därefter vid Malmö stadsteater och senare 1961 vid Upsala-Gävle stadsteater och 1965-66 Stockholms stadsteater. Senare återkom han till Dramaten och var även en tid vid tv-teaterensemblen. På 1950-talet var han även under en period fast anställd vid Svensk Filmindustri.

Gamble var en aktör som aldrig glömde sin fattiga barndomsmiljö i Sofia församling på Södermalm och många av hans mest uppskattade roller drog erfarenhet från detta. Filmgenombrottet som ungdomsbrottsling i Medan staden sover (1950) är ett sådant exempel där han åskådliggjorde något av de sociala orsakerna bakom rollkaraktärens handlande. En mycket senare tv-roll i Bröderna Malm (1972 och 1973) som den förtidspensionerade Erik Malm handlade också om den känsla av solidaritet som brukar tillskrivas denna fattiga miljö. Han fick ofta spela skurkkaraktärer på film och på scen, bl.a. som en uppskattad Peachum i Tolvskillingsoperan (1969) på Dramaten. Själv brukade han bara kommentera detta med att han nog också såg ut som en skurk. Man kan tillägga att hans lite lakoniska och korthuggna spelstil också bidrog till detta.

Hans egna favoritroller på film var i Vi tre debutera (1953) och Medan staden sover, båda med det gemensamma temat att han där gestaltade rotlösa och bortlängtande yngre män vilka representerande den generation som växt upp i världskrigets skugga. I ett eftermäle karaktäriserade Jan-Olof Strandberg Gamble som en "poetisk realist", vilket ger en antydan om hans mångskiftande karaktär som skådespelare. En annan av hans mer bemärkta roller under 1950-talet var som boxare från proletärmiljö i Den hårda leken (1956). 1956 erhöll han Folket i Bilds filmpris 1956 för bästa manliga biroll i Våld.

P O Qvist (2004)