Lars-Eric Kjellgren

Media (26)

Svensk regissör. Född Lars-Eric August Kjellgren i Arvika, Värmland, död i Johannes församling, Stockholm. Studier i Uppsala och Stockholm. Manusjobb på SF från 1943. Assistent. Kortfilmer åt Försvarets Filmdetalj.

-

Lars-Eric Kjellgren var en av Sveriges mest betydande regissörer på 1950-talet även om få minns hans namn idag. Han började som regiassistent, bland annat på några filmer regisserade av Gustaf Molander. Kjellgren skrev också manus till Erik "Hampe" Faustmans debutfilm Natt i hamn (1943). Dessutom var han inspelningsledare åt både Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. Han var alltså något av en mångsysslare på SF och det var först 1946 som han började regissera, mycket tack vare Nils Poppe. När Poppe skrev och regisserade sin anmärkningsvärda, Chaplin-inspirerade, film Pengar - en tragikomisk saga (1946) var Kjellgren enligt produktionsbladet ansvarig för teknisk regi. Året därpå fick Kjellgren det fulla regiansvaret på Tappa inte sugen (1947), en komedi i filmmiljö med Poppe och Annalisa Ericson. Kjellgren och Poppe fortsatte att samarbeta med fem ytterligare filmer, varav fyra om flygsoldaten Bom. Den sista gemensamma filmen var Flyg-Bom (1952).

Vid det laget hade Kjellgren börjat regissera en annan typ av film, dramer inriktade på samhälleliga problem. Den första filmen som han både skrev och regisserade var Medan staden sover (1950) som handlar om ungdomsbrottslighet och sociala problem i Stockholm. Manuset skrev han tillsammans med Per Anders Fogelström och Sven-Eric Gamble spelade huvudrollen. Andra filmer i den socialt engagerade stilen följde, däribland Våld (1955) och Lek på regnbågen (1958, med manus av Vilgot Sjöman). En annan betydelsefull film är Den hårda leken (1956) som handlar om en boxare, spelad av Gamble. Som så många av Kjellgrens filmer hyllades den av dåtidens kritiker för sin kraftfulla regi och de fina personinstruktionerna, samtidigt som kritikerna tyckte att manuset var bristfälligt.

Men Kjellgrens kanske bästa film är Nattens ljus (1957), en lätt surrealistisk storstadsskildring påminnande om Federico Fellinis filmer. Kjellgrens dynamiska bildstil, som bär drag av film noir, är också fint exemplifierad här. Dessutom var Ingmar Bergman med i manusarbetet, även om det inte offentliggjordes. Kjellgren är en intressant länk mellan flera sidor av svensk film eftersom han gjorde både folkliga komedier och samarbetade med blivande företrädare för den svenska nya vågen på 1960-talet, och Bergman därtill.

Man kan lätt få intrycket när man tittar på Kjellgrens samlade verk att han pendlade mellan publikfriande komedier och ambitiösa, mer personlig filmer. Att han, som John Ford brukade säga, gjorde en film för studion och en film för sig själv. Men kanske var han lika engagerad i allt han gjorde och uppskattade variationen. Samhällskritiken i de allvarliga filmerna har ju en koppling till den ibland anarkistiska satiren i filmerna med Poppe. Det finns kort sagt rikligt med material här för filmhistoriker att arbeta med.

Fredrik Gustafsson (2011)