Norrtullsligan (1923)

Media (44 st)

Spritköket på mattan och korven i skrivbordslådan i kvinnokollektiv där fyra kontorister jagade av liderliga män lackar igen nyckelhålet så de kan gå runt i underkläderna. Elin Wägner skrev boken och Hjalmar Bergman manuset.

"Det var nästan som i Paradiset. Guds fagra änglar, pilsner och en smeka med köttbullar." När Pegg kommer hem från jobbet, dansar de andra kontorsslavarna i kvinnokollektivet Norrtullsligan runt och halsar öl draperade i lakan.

De lever som pojkarna i Peter Pan, fast fyra trappor över gården. De har hål på strumporna och skinn på näsan, och de odiskade tallrikarna kör de ner i skrivbordslådorna. Om kvällarna ligger de i knät på varandra och röker.

Pegg, Baby, Eva och Emmy är "rekryter i armén av viyellablusar". Viyella är ett tyg, och varje morgon åker tusentals vita blusar och svarta kjolar på i den stora staden. Rekryterna sätter upp håret med kaffekvarnen mellan knäna, borstar tänderna och skorna samtidigt och äter frukost på väg nerför trappan. Hela dagen skriver de maskin medan liderliga chefer cirklar runt dem som hajar. "Män må icke under några som helst förevändningar taga plats i damkupé " står det på väggen i kollektivet. Men plats tar de, och innan filmen är slut är det roliga över. Tora Teje, som bett Gud frälsa Inga Tidblad från kärleken, förlovar sig med en gubbe.

Norrtullsligan bygger på en roman av den unga radikala Elin Wägner, men Bonnierfilm beställde ett "lyckligt" slut av Hjalmar Bergman. Kvinnorättskämpen som blev akademiledamot var en av de första kvinnliga journalisterna i Sverige, och berättelsen om Norrtullsligan hade gått som söndagsföljetong i Dagens Nyheter innan den blev bok. Wägner har berättat att hon skrev avsnitten på fredageftermiddagarna.

Teaterregissören Per Lindberg gjorde inte många filmer, men det borde han ha gjort. När Bonnierfilm klippte bort en fantasiscen i Anna-Clara och hennes bröder krävde han att man satte svarta lappar över hans namn på affischerna. "Alla funderingar i stiliseringsväg har han dessbättre denna gång slungat.", skrev en kritiker om Norrtullsligan. Men det har han inte. Bilden ner över skrivbordshavet är gjord fem år före King Vidors berömda kontorsbild i The Crowd (En av de många). Och Lindbergs sätt att fotografera filmens stjärna är anmärkningsvärt. Dramatendrottningen Tora Teje ger Pegg ett sorgset drag som gör filmen mångtydig. I dröjande bilder står hon helt stilla, filmad bakifrån. Det finns till och med en komposition där hon står vänd in mot ett tomt hörn, med ryggen mot oss. Det enda som finns där är tapeterna. Det är djärvt.

Elin Wägner recenserade själv filmen i Sydsvenska Dagbladet: "[…] Varför är Norrtullsligan barnförbjuden? Ja, säg det! Livet är sådant, att man stundom tycker att barn icke borde äga tillträde. Men denna fina, städade film? Nog visste jag med mig att Norrtullsligan hade sina mörka sidor, men jag hade dock trott, att den för sitt borgerliga patos kände Hjalmar Bergman, som författat sceneriet, skulle ha lyckats utplåna dem med hjälp av Per Lindberg, som skulle lyfta det hela upp i konstens sfär. Hade kanske icke Hjalmar Bergman i somras, då Norrtullsligans öde avgjordes, framgångsrikt fört moralens talan gentemot mig, som punkt för punkt fått ge vika? […]

[Det] vimlar av täcka ansikten med Lili Ziedner som passande kontrastverkan. Av den kvinnosjälskunnige regissören har hon, den enda, som icke är skön, tilldelats rollen av socialt intresserad strejkagitator. Tora Tejes ansikte är det som man bäst kommer ihåg. Det tränger även för mig bort alla minnesbilder och fantasibilder och sätter sig självt igenom med sitt djupa vemod, sitt milt ironiska löje över kamraternas, chefens, de rika släktingarnas och egna svagheter. […]

Filmen slutar lyckligt, ty denna filmchef är en fin och hygglig man och ingen cyniker, vilket man ju ser, så fort Egil Eide haft sin första scen. Lyckligt och egentligen sentimentalt, men det gör ingenting, ty de sista scenerna äro av de nyssnämnda uppfinningsrika herrarna kryddade med en rad lustiga intermezzon, som ta bort den söta smaken.

Vid utgången träffade jag en dam, som ävenledes är bekant med den verkliga Norrtullsligan, och vi företogo en hastig revy av dess medlemmars öden. Gifta, alla utom en! Jag tyckte jag hörde Hjalmar Bergman säga: anser ni det okonstnärligt att bli gift? "

Nina Widerberg (2015)

 

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Läs mer om denna film i vår artikel "Arbetets söner – och döttrar"

Se filmen på Filmarkivet.se

Se denna film i Minibion inne i vårt bibliotek i Filmhuset

Originaltitel	Norrtullsligan
Svensk premiärtitel	Norrtullsligan
Internationell titel	The Norrtull Gang
Distributionstitel	En Kontordames Roman (Danmark) Pohjoistullin kerho (Finland) Norrtullsligan (Finland) Weibliche Junggesellen (Tyskland)
Vod-titel i Sverige	Norrtullsligan

Regi	Per Lindberg
Manus	Hjalmar Bergman
Produktionsledare	Karin Swanström Stellan Claësson
Foto	Ragnar Westfelt
Orkester	Röda Kvarns orkester (Röda Kvarn, Stockholm)
Orkesterledare	Rudolf Sahlberg (Röda Kvarn, Stockholm)
Byggledare	John Arwidsson

Tora Teje	Pegg, kontorist
Inga Tidblad	Baby, kontorist
Renée Björling	Eva, kontorist
Linnéa Hillberg	Emmy, kontorist
Egil Eide	Peggs chef
Tollie Zellman	Kusin Görel
Olav Riégo	Görels fästman
Stina Berg	Görels mor
Lili Ziedner	strejkagitator
Lauritz Falk	Putte, Peggs lillebror
Nils Asther	notarien, Babys "fästman"
Gabriel Alw	Evas fästman
Torsten Bergström	Peggs första kärlek
Torsten Hillberg	Peggs bröllopskavaljer
John Ekman	Babys chef
John Norrman	upprymd nattvandrare
Elsa Carlsson	flicka i syjuntan
Rosa Tillman	flicka i syjuntan
Elsa Ebbesen-Thornblad	arbetskamrat till Baby
Margit Manstad	arbetskamrat till Baby som avskedas
Svea Holst	hembiträde hos Görels mor

Produktionsbolag	Bonnierfilm
Distributör i Sverige (35 mm)	AB Svenska Filmkompaniet	1923
Distributör i Sverige (DCP)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2017

Pegg, filmens "jag", är en av de många tusen kvinnorna i Stockholms oöverskådliga armé av kontorsslavar. Hon har det ekonomiska ansvaret för sin lillebror Putte och utgör tillsammans med yrkessystrarna Eva, Baby och Emmy den s k Norrtullsligan.

Flickorna bor tillsammans och försöker göra det bästa av sin strävsamma tillvaro med inbördes uppmuntran och enkla små förlustelser. Alltemellanåt störs deras samvaro av "notarien", en granne som är nyfiket intresserad av damerna, i synnerhet när de klätt om i negligé. Baby blir så småningom förälskad i "notarien" men djupt olycklig när han bedrar henne med andra.

Peggs chef är ungkarl och visar på kontoret tydligt men belevat sitt intresse för Pegg. När han får veta att hon har vårdnaden om "en liten pys" tror han emellertid att hon är ensamstående mor och övergår följaktligen till mer närgången uppvaktning. Pegg avvisar chefens närmanden men inte utan att själv vara ganska attraherad.

Strax före jul träffas en stor skara kontorsflickor hemma hos Norrtullsligan, och där uppträder "en äldre nucka" som förebrår sina kamrater för att de intresserar sig mer för sina flirtiga chefer än för sina svältlöner. Hon agiterar så framgångsrikt att flickorna beslutar sig för att samla ihop till en strejkkassa.

Nu börjar olyckorna hopa sig. Den sjukliga Emmy blir liggande orkeslös och måste tas in på sjukhus. Baby blir tillsammans med fem andra flickor avskedad från De Förenade Bolagen för strejkkassans skull. Dessutom visar det sig att en summa pengar saknas i Babys kassa när hon lämnar sitt jobb.

På kvällen promenerar Pegg ensam och olycklig på Strandvägen, där hon blir antastad av en berusad herre. Då råkar chefen komma förbi i bil, och han griper gentlemannamässigt in till hennes försvar och bjuder henne på supé, eftersom också han känner sig ensam och övergiven. Pegg berättar om Babys elände, varefter chefen visar sitt goda hjärta genom att ställa upp med en summa som täcker hennes skuld. När han tar avsked från Pegg vid Norrtullsligans port vill han ha en kyss, och han får den efter något motstånd.

Pegg finner nu sin ställning på kontoret ohållbar och säger upp sig. I samma veva råkar chefen få klart för sig att Putte inte är något felsteg, vilket ytterligare ökar hans privata intresse för Pegg.

När julen kommer ljusnar situationen för flera av flickorna i Norrtullsligan. Eva får en fästman. Notarien återupptar med förnyad iver sin uppvaktning av Baby. Chefen kommer på besök, ger Pegg en förlovningsring och bjuder henne på en resa till Rivieran. Samtidigt erbjuder han den arbetslösa Baby den kontorsplats som Pegg lämnar efter sig. Peggs rika moster kommer med julklappar.

Censurnummer	32857
Datum	1923-12-19
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Originallängd	2086 meter

Bildformat	1.33:1
Ljudtyp	Stum
Färgtyp	Svartvit
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2086 meter
Akter	6 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Varken Hjalmar Bergman eller Per Lindberg vann någon riktigt fullständig kritikerseger med Norrtullsligan. Stockholmsrecensenterna anmärkte nästan unisont på att Elin Wägners historia förvanskats med en filmbanal happy end som tog loven av det sociala engagemanget. Den utsökt kvalificerade rollbesättningen applåderades naturligtvis utefter hela linjen, även om flera kritiker irriterades över Tora Teje, som ansågs alltför välklädd för att ge illusion av kontorsproletär.

Den mest entusiastiska recensionen stod att läsa i Filmjournalen nr 1, 1924, där signaturen S S-e (Sven Stolpe) rosade Per Lindbergs prestation i ovationsartade tongångar:

"Med glädje konstaterar man icke bara tillvaron av ännu en svensk mästerlig film: mera värt är, att vi i Per Lindberg fått ytterligare en märklig filmregissör. Det verkar som om hans konst skulle komma till sin fulla rätt först med något större resurser. Det psykologiska har hittills avgjort varit hans styrka. Lika tydligt är det emellertid, att han äger stora förutsättningar även för det rent estetiska. Rex Ingram har ju så gott som obegränsade tillgångar: också stå hans filmer nästan i en särklass. Per Lindberg är en begåvning av samma om inte större rang. De psykologiska missgrepp, som Rex Ingram onekligen stundom gör sig skyldig till, äro otänkbara i en film av den siste svenske mästerregissören. Man får hoppas, att han nästa gång griper sig an både med en större uppgift och med större medel. I så fall är framgången säker."

Det skulle dröja med ytterligare filmuppgifter för Per Lindberg, trots att Stolpe ingalunda var ensam om sin bedömning. I NDA skrev recensenten: "Doktor Per Lindberg, som handhaft regin, visar här ett långt säkrare grepp om uppgiften än fallet var med hans Anna-Clara. Alla funderingar i stiliseringsväg har han dessbättre denna gång slungat. Det hela förlöper i oftast välfunna inramningar, naturligt och flärdfritt och inte utan en viss fyndigt etablerad spänning över en del scener. Så att någon anledning för dr Lindberg att låta klistra svarta lappar över sitt namn på programblad och affischer föreligger icke denna gång." (Betr de "svarta lapparna", se Kommentar till 1923/16, Anna-Clara och hennes bröder!)

I SvD var signaturen Quelqu'une ganska reserverad inför filmatiseringen av Elin Wägners sällsynt roliga och välskrivna bok. "Dess charm ligger ju i dess stillsamma humor och muntra jargon, men några dramatiska effekter stå ju icke att locka fram därur. Frånvaron av sådana är till och med så genomgående att filmen stundom förefaller väl långdragen: det är ett fasligt funderande och försjunkande i grubblerier framför speglar, kastruller och kontorsliggare, som knappast stämmer med bokens käcka tempo (-) Hjalmar Bergman har gjort filmmanuskriptet med möjligaste bibehållande av bokens ord och dialog: även jag-formen är bibehållen, och om än filmtexten av både denna och andra anledningar kommer att verka litet bisarr, var nog detta tillvägagångssätt det enda tänkbara, om något av bokens eget väsen skulle få kvarbliva i filmen."

Kritikern i AB hörde till dem som stördes av filmversionens förlyckligande av bokens intrigmönster: "Mot avslutningen i filmen kunna invändningar göras. I boken blir hjältinnan inte kontorschefens fru av den enkla anledningen att han redan har en sådan. På filmen klaras konflikten av på traditionellt vis: med omfamningar och bröllopsresa i perspektiv. Skall det vara alldeles nödvändigt att ett i övrigt fullt acceptabelt filmskådespel ha ett banalt slut? Härigenom bringas denna konstgren i en ofta oförtjänt misskredit hos mer kräsna åskådare (-). I alla händelser överraskar det något att Bonnier-Film, som utgår från ett fullviktigt litterärt stoff, så där utan vidare gör om händelseförloppet."

Signaturen T i FDP anlade ett mer renodlat klassperspektiv på saken: "Trots de charmanta tablåartade scenerierna, den präktiga fotograferingen och de ofta muntra texterna blir denna film ointressant och ofantligt mager till innehållet. Och dock kunde ämnet, en kontorsflickas roman, gett oss rikt stoff till en film, om man velat gå litet mera på djupet och inte bara lagt an på att till en viss gräns kittla vissa nerver hos en borgerlig annandagspublik."

Kommentar Svensk filmografi

Detta var Bonnierfilms tredje produktion under debutåret, tillkommen på sensommaren 1923. Det var Hjalmar Bergmans andra scenario för firman, fullbordat i januari 1923 under hans vistelse i Taormina. Det byggde på den av Bonniers förlagda romanen "Norrtullsligan" av Elin Wägner (1882--1949), utgiven 1908.

Elin Wägner hade debuterat som filmförfattare redan 1911 och skulle så småningom få se flera av sina böcker filmatiserade. Hon skulle därutöver komma att skriva några originalarbeten för film, bl a Efterlyst som regisserades av Schamyl Bauman (1939/3), och som innebar en fristående fortsättning på motivet från Norrtullsligan.

Författarinnan var 1923 bosatt i Lund, och intressant nog fick hon i Sydsvenska Dagbladet recensera malmöpremiären på Norrtullsligan, vilket hon gjorde med en viss resignerad ironi gentemot filmbranschens bjudande konventioner:

"Två små barn hedra mitt hus under julen och dem hade jag högtidligt lovat att få följa med till Malmö och närvara vid Norrtullsligans premiär på Metropolteatern. Vi kastade oss därför ivrigt över Sydsvenskan på julaftonen för att se hur dags första föreställningen ägde rum. Men vid första blinken på annonsen förstummades jag, svalde och försökte hastigt övergå till ett annat samtalsämne. Ty Norrtullsligan var barnförbjuden! Hur skulle jag förklara det för två par stora inträngande barnaögon, fästa på mig? Varför är Norrtullsligan barnförbjuden?

Ja, säg det! Livet är sådant, att man stundom tycker att barn icke borde äga tillträde. Men denna fina, städade film? Nog visste jag med mig att Norrtullsligan hade sina mörka sidor, men jag hade dock trott, att den för sitt borgerliga patos kände Hjalmar Bergman, som författat sceneriet, skulle ha lyckats utplåna dem med hjälp av Per Lindberg, som skulle lyfta det hela upp i konstens sfär. Hade kanske icke Hjalmar Bergman i somras, då Norrtullsligan öde avgjordes, framgångsrikt fört moralens talan gentemot mig, som punkt för punkt fått ge vika?"

Elin Wägner fortsätter att tala om den ögonfägnad som filmen i motsats till det skrivna ordet kan ge: "Och det gör också Per Lindbergs och Hjalmar Bergmans film med hjälp av Tora Teje först och främst som filmens jag och hjältinna, Inga Tidblad (Baby), Renée Björling (Eva), Linnéa Hillberg (Emmy), den tragiska figuren av de fyra, för vars öde till slut dock den ömsinta biografpubliken kan vara lika lugn som för de andras. Dessutom vimlar det av täcka ansikten med Lili Ziedner som passande kontrastverkan. Av den kvinnosjälskunnige regissören har hon, den enda, som icke är skön, tilldelats rollen av socialt intresserad strejkagitator.

Tora Tejes ansikte är det som man bäst kommer ihåg. Det tränger även för mig bort alla minnesbilder och fantasibilder och sätter sig självt igenom med sitt djupa vemod, sitt milt ironiska löje över kamraternas, chefens, de rika släktingarnas och egna svagheter. I de kamratliga scenerna och dem med Putte, den lille brodern, hade hon vackra uttryck för moderlighet och man minns också hennes ansikte i de passionerade scenerna, särskilt lyckades hon få fram och göra trolig Elisabeths övergång från den hederliga flicka, som försvarar sin dygd mot en efterhängsen chef, till den unga kvinna, som i sitt eget hjärta finner sin farligaste fiende och chefens mäktigaste bundsförvant.

Filmen slutar lyckligt, ty denna filmchef är en fin och hygglig man och ingen cyniker, vilket man ju ser, så fort Egil Eide haft sin första scen.

Lyckligt och egentligen sentimentalt, men det gör ingenting, ty de sista scenerna äro av de nyssnämnda uppfinningsrika herrarna kryddade med en rad lustiga intermezzon, som ta bort den söta smaken.

Hjältinnan förlovar sig på julafton, och man går hem vid den trygga känslan av att hon kommer att få mycket trevligt vid Rivieran med sin chef, trevligt utan himlastormande salighet på något vis.

Vid utgången träffade jag en dam, som ävenledes är bekant med den verkliga norrtullsligan, och vi företogo en hastig revy av dess medlemmars öden. Gifta, alla utom en! Jag tyckte jag hörde Hjalmar Bergman säga: anser ni det okonstnärligt att bli gift?

Ger filmen Norrtullsligan någon föreställning om kontorsflickans verkliga värld?

Ja, jag tror där finns glimtar av kamratskapet och bohêmelivet -- här får jag göra undantag för Göteborg, därifrån det uttryckligen förklarats mig att alla kontorister äro ordentliga, städade och med god ekonomi -- och av unga, arbetande ensamma flickors känslovärld, sorger och fröjder, allt transponerat över i filmens romantiska värld, där gränsen mellan tid och rum är upphävd, där alla äro sköna och belysningen alltid är fördelaktig, och där chefen kommer i bil, just som den fulla herrn är som vidrigast, och tar sin skrivmaskinsfröken med till källaren Freden att äta ostron."

Med pojkrollen som Putte inledde den då tretton!årige Lauritz Falk en lång karriär som filmskådespelare.

För regissören Per Lindberg innebar Norrtullsligan ett avsked från filmverksamheten som han först femton år senare skulle återuppta.

Originaltitel	Norrtullsligan (Roman)
Författare	Elin Wägner

				1923	1923
Bonnierateljén, Kungsholmen	Stockholm	Sverige
Sabbatsbergs sjukhus	Stockholm	Sverige
Gyldene Freden	Stockholm	Sverige

Sverigepremiär	1923-12-26	Röda Kvarn	Gävle	Sverige	76 min
	1923-12-26	Metropol	Malmö	Sverige	76 min
	1923-12-26	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	76 min
	1923-12-26	Lilla Teatern	Uppsala	Sverige	76 min
	1923-12-26	Imperial	Örebro	Sverige	76 min
Urpremiär	1923-12-26	Röda Kvarn	Gävle	Sverige	76 min
	1923-12-26	Metropol	Malmö	Sverige	76 min
	1923-12-26	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	76 min
	1923-12-26	Lilla Teatern	Uppsala	Sverige	76 min
	1923-12-26	Imperial	Örebro	Sverige	76 min
TV-visning	1974-04-27	TV2		Sverige	73 min
Cinemateksvisning, arkivkopia	2002-11-08
	2006-09-01
	2007-01-09
	2010-03-24
	2011-01-25
	2011-02-08
	2011-03-22
	2013-10-20
Festivalvisning	2014-02-01	Capitol	Göteborg	Sverige	84 min	37:e Göteborg International Film Festival, 2014. Svensk retrospektiv.
Cinemateksvisning, arkivkopia	2014-02-01
VOD-release	2021-07-06	Filmarkivet.se		Sverige

Agitator

Arbetslöshet

Avskedande

Förförelseförsök

Julafton

Kamratskap/kvinnligt

Kontorister

Oskyldigt misstänkta

Socialt engagemang

Stockholm/Sabbatsbergs sjukhus

Strejker

Supé

Trolöshet i kärlek

Våldtäktsförsök

Återblick

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Bärare	16 mm
Längd i meter	815

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2027

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm
Längd i meter	2053

Typ	Duplikatnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatnegativ
Bärare	35 mm
Längd i meter	2027

Typ	Duplikatnegativ
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischdesign	Gunnar Håkansson

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Dialoglista
Manustitel	The Norrtull gang. By Elin Wägner. Screen-play by Hjalmar Bergman.
Omfång	13 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Omfång	9 s. Censurbeskrifning (1 s.) ingår.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Textlista upprättad efter den restaurerade färgkopian januari 1989. Av Elin Wägner. Scenarion av Hjalmar Bergman.
Omfång	12 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Språk	Engelska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	SET
Bakombild papper	3
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Danska

Ljudtyp	Stum
Färgtyp	Svartvit
Bärare	DCP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264

Ljudtyp	Stum, ljudlagd
Färgtyp	Svartvit (tintad)
Längd i minuter	87 min
Texter i läslängd	Svenska