Charles Magnusson

Media (2 st)

Svensk filmproducent och filmbolagsdirektör. Född i Göteborg. Död i Stockholm.

-

Svensk filmproduktions grand old man Charles Magnusson kallade sig aldrig filmproducent och återfinns inte i en enda förtext. Då hans storhetstid inföll, under filmkonstens första kvartssekel, användes aldrig denna titel i Sverige. Som bolagschef var man direktör. Detta hindrar inte Magnusson från att i praktiken ha fungerat som produktionschef och tveklöst är det han som låg bakom vad man brukar kalla "den svenska filmens guldålder". Utan hans idérikedom, initiativkraft, administrativa skicklighet och konstnärliga blick skulle inte svensk film ha den stolta tradition att blicka tillbaka på som den har idag.

Efter att ha börjat som bokhållare (och lärt sig ekonomi) gav han sig filmen i våld redan 1904. Han började som reportagefotograf och filmade bl.a. Christian IX:s begravning i Köpenhamn, Oscar II:s guldbröllop och händelserna kring unionsupplösningen. Filmerna framkallade han på eget laboratorium och visade på två egna biografer i Göteborg, till vilka han snart även började köpa in film.

1908 betraktades han som en av landets etablerade filmmän och när några bankmän i Kristianstad startat AB Svenska Biografteatern och behövde en fackman i ledningen så föll valet på Magnusson som accepterade under förutsättning att han blev verkställande direktör, vilket man klokt nog accepterade. Redan 1909 hade Svenska Bio, som bolaget också kallades, stor framgång med de första "ljudfilmerna", baserade på en tysk uppfinning som Magnusson själv modifierat. Till existerande grammofonskivor lät han filma artister som mimade till sången. Detta ledde i sin tur till att han engagerade professionella artister och regissörer och filmade teaterstycken, exempelvis Värmländingarna (Ebba Lindkvist, 1910)och Bröllopet på Ulfåsa (Carl Engdahl, 1910).

1911 fattade Magnusson två viktiga beslut, dels skulle man flytta till Stockholm och bygga ett laboratorium och en ateljé på Lidingö, dels skulle man erbjuda duktiga tekniker och regissörer fast anställning. Med genial intuition engagerades Julius Jaenzon som chefsfotograf och laboratoriechef, Victor Sjöström som regissör och chef för inspelningarna, Georg af Klercker som regissör och ateljéchef och kort därefter Mauritz Stiller, en kvartett som de kommande tio åren skulle ge svensk film internationellt renommé med filmer som Terje Vigen, Körkarlen, Erotikon, Herr Arnes pengar, Ingmarssönerna, Gösta Berlings saga m.fl. 1919 drev Magnusson igenom en fusion mellan Svenska Bio och Skandia som blev Svensk Filmindustri. Man byggde samtidigt nya ateljéer i Råsunda, och nya biografer byggdes eller byggdes om. 1920 hade SF kontor i London, Paris, Amsterdam, Berlin och New York.

Kanske gick det lite för fort. Den internationella filmen återhämtade sig efter första världskriget och Hollywood lockade över de bästa regissörerna. 1928 fick Magnusson mer eller mindre frivilligt lämna VD-posten och ersattes av ekonomichefen Olof Andersson som styrde in den svenska filmen i 30-talets trygga bakvatten.

Bengt Forslund (2011)