Ingrid Bergman

Media (4 st)

Svensk skådespelare. Född i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Död i London. Gift tre gånger, bl.a. med regissören Roberto Rossellini. Mor till skådespelaren Isabella Rossellini.

-

Ingrid Bergman är en av de största filmstjärnorna genom tiderna och den svenska skådespelare som vunnit flest Oscar, tre stycken.

Hon blev tidigt föräldralös och växte upp utan syskon hos släktingar. Som sextonåring staterade hon i Landskamp (Gunnar Skoglund, 1931) och två år senare började hon på Dramatens elevskola för att sluta redan året efter då hon erbjöds sin första filmroll.

Debutfilmen blev Munkbrogreven (Sigurd Wallén, Edvin Adolphson, 1935) och kritikern Robin Hood skrev: "Debutanten Ingrid Bergman är stor och säker". Det året kunde man se henne i fyra filmer och genombrottet var ett faktum.

Gustaf Molander blev den viktigaste regissören för henne under 1930-talet. I sju av hennes tio svenska filmer mellan 1935 och 1940 var dessutom Åke Dahlqvist fotograf och han förstod till fullo hennes talang och att hon passade mycket bra för närbilder.

I Venedig visades först Molanders Swedenhielms (1935) med Bergman i en framträdande roll och tre år senare prisbelönades hans En kvinnas ansikte där. I den gavs hon möjlighet till ett mer varierat spel. Filmen blev en internationell succé och gjordes om i Hollywood, utan Bergman. Die vier Gesellen (Carl Froelich, 1938) för bolaget UFA blev den första rollen utanför Sverige.

Det var dock Molanders melodram Intermezzo två år tidigare som ledde till hennes internationella genombrott och hollywoodkarriär. Bergman spelar pianoackompanjatris och älskarinna till Gösta Ekmans stjärnviolinist. Filmproducenten David O. Selznick gjorde en amerikansk version där Bergman fick reprisera sin roll, denna gång mot Leslie Howard.

I samma veva gjorde Greta Garbo sina sista filmer. Bergman fick tidigt möjligheten att göra mer varierade roller än Garbo och under de första åren i USA gestaltade hon bl.a. pianolärare, revolutionshjältinna, hustru till motståndsman, psykolog, sekreterare, guvernant och nunna. Hon hyllades ofta för sin naturlighet men redan tidigt tröttnade hon på präktiga familjeflicksroller. Till exempel bad hon regissören Victor Fleming att få spela prostituerad i stället för fästmö till Spencer Tracy i Dr. Jekyll och Mr. Hyde (1941).

Karriären i Hollywood innehöll bl.a. tre huvudroller för Alfred Hitchcock (Trollbunden, 1945, Notorious, 1946 och Under Capricorn, 1949) men det är Michael Curtiz Casablanca, och rollen mot Humphrey Bogart, som hon för evigt kommer att vara mest förknippad med.

Mot slutet av 1940-talet började den rastlösa stjärnan tröttna på sina filmer - undantaget drömprojektet Joan of Arc. Hon hade sett Roberto Rossellinis neorealistiska portalverk Rom - öppen stad och skrev ett brev om att hon önskade arbeta med honom. Det ledde både till giftermål och huvudrollen i hans film Stromboli (1950). Skilsmässan från Aron Petter Lindström orsakade skandal i Hollywood och hon arbetade inte där på sju år. Hennes filmer med maken hade dock svårt att blidka publik och kritiker men åtnjuter i dag stor respekt bland världens cineaster med relationsdramat Resa till Italien som höjdpunkt. 1957 skilde hon sig från Rossellini.

Hon återvände triumfatoriskt till Hollywood med Anastasia (Anatole Litvak, 1956) för vilken hon tilldelades sin andra Oscarstatyett. Därefter valde hon sina projekt med omsorg.

När Gustaf Molander år 1964 bad henne att göra huvudrollen i Smycket, efter en novell av Guy de Maupassant, tackade hon ja och det blev första gången på 25 år som publiken fick höra henne tala svenska i en film. Smycket ingår i episodfilmen Stimulantia (1967). En av de andra episoderna gjordes av Ingmar Bergman som tio år senare lyckades med samma konststycke när han i Höstsonaten fick henne att spela svensk konsertpianist med problematisk relation till döttrarna Liv Ullmann och Lena Nyman. Den kom att bli hennes sista biograffilm och en artistisk triumf för de båda Bergman. Hon Oscarnominerades en sista gång för rollen. Trots att samarbetet gnisslat betänkligt ville Ingmar Bergman filma med henne igen. Men när en lämplig roll blev aktuell, i Fanny och Alexander, var hon för sjuk och det blev i stället Gunn Wållgren som spelade farmodern.

Förutom sina tre Oscar blev hon nominerad för fyra till. Hon vann även fyra Golden Globe. För sin sista roll, som Golda Meir i TV-filmen A Woman Called Golda, belönades hon med en postum Emmy.

I samband med 100-årsjubileet av Ingrid Bergmans födelse gjorde Stig Björkman dokumentären Jag är Ingrid som 2015 visades vid filmfestivalen i Cannes. Hon prydde även jubileumsåret festivalens affisch och hyllningsfrimärken gavs ut både i Sverige och USA.

Jan Göransson (2015)