Gunn Wållgren

Media (87)

Svensk skådespelare (filmroller 1943–1983, scendebut 1937). Född Gunnel Margaret Haraldsdotter Wållgren i Göteborg. Död i Oscars församling, Stockholm. Gift med skådespelaren och regissören Erik Faustman 1941–1946 och med regissören och teaterdirektören Per-Axel Branner. Mor till klipparen Suzanne Branner.

-

Gunn Wållgren var köpmannadotter från Göteborg och det var ingalunda något självklart i denna miljö att hon skulle få välja teaterbanan. Hon utbildade sig därför först vid hushållsskola och genomgick sedan merkantil utbildning med åtföljande arbete vid faderns kontor. När hon emellertid kom in vid Dramatens elevskola 1934 vid första försöket upphörde motståndet.

Redan under elevtiden upptäcktes hennes stora talang, hon blev premiärelev 1937 och gjorde en uppmärksammad och succédebut examensåret 1937 i komedin "Åh, en så'n dag". Hon bedrev under 1937 fortsatta studier i Frankrike. Därefter var hon vid Dramaten periodvis fram till 1969 med olika gästspel vid andra scener, längst 1943-1954 vid Nya Teatern, där hon hade framgång i bl.a. "Måsen" (1943) samt gjorde även gästspel 1942 på Vasateatern, 1943 vid Blanche och vid Lisebergsteatern.

I början av karriären blev det många unga, ljuva flickor likt den energiska men omedvetna moderna flicka hon gestaltat i genombrottspjäsen. När hon 1940 framträdde i "Möss och människor" visade hon att hon kunde annat än detta. Detta gjorde även att hon blev uppmärksammad av Lorens Marmstedt som gav henne en roll som en hård och förslagen ungdomsbrottsling i filmen Kvinnor i fångenskap (1943), som blev hennes filmdebut. Sedan följde fler filmroller i hennes dåvarande man "Hampe" Faustmans filmer såsom pigan som anklagas för häxeri i Flickan och djävulen (1944) och som den goda och helgonlika prostituerade Sonja i Brott och straff (1945) vilka ger en tydlig sammanfattning av hennes skådespelarimage.

Rollerna kom under lång tid att spänna mellan dessa ytterligheter. Vad hon än spelade i spänningsfältet mellan helgon och hora så gjorde hon det med ett sannings- och äkthetskrav, som enligt Erland Josephsons minnesord var något som var kännetecknande för henne. Hon gjorde det med en naturalistisk spelstil inom vilken rymdes en stor bredd som var drastisk, komisk, tragisk och gripande och hon bar enligt densamme på en rikedom av uttryck och undvek det mer ytliga stjärnskådespeleriet.

Mångsidigheten kom fram oavsett hon spelade stort drama eller buskiskomedi som när hon 1970 var med i tv-versionen av "Söderkåkar". Hennes sista stora roll som modern i Fanny och Alexander (1982) innehåller med sin blandning av ålderdomens tragiska vemod och en underförstådd humor mycket av detta.

Hon fick ett flertal utmärkelser som Teaterföbundets De Wahl-stipendium 1940, Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium 1947, Svenska Teaterförbundets guldmedalj 1953, Dramatens O'Neill-stipendium 1959, Svenska Akademiens teaterpris 1975, Chaplinpriset 1976, Inga Tidblads stipendium 1977, den kungliga medaljen Litteris et artibus 1979 och guldbagge för rollen i Sally och friheten 1981.

P O Qvist (2004), redigerad 2021-11-15