Gud Fader och tattaren (1954)

Media (1 st)

David Vallander, hans hustru Blenda och deras lille son Lennart kommer resande med tåg till Skröderhult, en liten by i Värmland. David ska arrendera en liten gård ägd av Josef Demant, som själv inte längre orkar med det tunga arbetet, och Demants son är inte intresserad av gården. Han studerar.

Vallanders har knappt hunnit installera sig på gården, förrän en postfröken griper in i familjens liv. Hon läser ett brev till David från dennes far. Hon öppnar brevet med hjälp av vattenånga och får veta att Davids far är en ökänd tattare, Mördar-Frasse kallad. Med skvallrets hastighet sprids nyheten över byn.

Vallanders vet av tidigare erfarenhet vad tattarstämpeln innebär av lidande. Framför allt Blenda känner skräck inför att än en gång utsättas för denna förnedring.

Josef Demants hustru Rakel är bestört över att ha fått tattare i huset och begär att mannen ska köra i väg dem.

I handelsboden vägras Blenda kredit. Hon ska också betala den skuld hon hunnit skaffa sig, säger biträdet, det har chefen bestämt.

Josef säger till David att om han vetat vad han nu vet, skulle det inte ha blivit något arrende. Jag förekommer inte i polisregistret, svarar David.

Blenda gråter. Hon vill lämna gården. Jag skäms inte, säger David. Han är förresten bara halvtattare. Hans morsa är som Blenda. Och han vill in i samhället.

På vintern är David borta på skogshuggning. Blenda kommer på skidor till huggarlaget. Lennart ses under tiden till av Jonatan, Demants son. Blenda har med sig ett tillägg till arrendekontraktet från Josef. Där står det att gården vid arrendets slut ska vara i samma skick som när David tillträdde. David svär till men skriver sedan på papperet.

På hemväg möter Blenda Jonatan. Lennart sover som en stock därhemma, berättar han. De samtalar en stund om det liv hon lever. Sedan kysser han henne.

På vårvintern kommer Frasse resande till David och Blenda. Senare kommer också hans söner Mickel och Natan, och det blir ett högljutt festande. Josef kommer och klagar men blir handgripligen utkastad av David.

Under tiden passar Blenda på att träffa Jonatan på höskullen. Hon berättar om sin dröm att komma bort från sin nuvarande tillvaro. Plötsligt dyker David upp. Jaså, här har ni legat hela vintern, skriker han. Din förbannade tattare, svarar Blenda, du har fördärvat mitt liv. Han slår till henne.

Efteråt sitter David och gråter.

Rakel Demant dör. Folk från byn samlas på gården. Skvallret går. David utpekas som mördare. Men efter en stund kommer landsfiskalen ut och talar om att det var en helt naturlig död, och folksamlingen börjar upplösas.

Blenda är resklar. David ber henne stanna, men hon låter sig inte övertalas. Hennes beslut är fattat. Och Lennart är hans son, han är av tattarsläkt.

Det har blivit sommar. David och Frasse är på auktion. De ropar in ett tröskverk för 600 kr. Frasse betalar kontant.

Det är så mycket som är vrångt, klagar David. Frasse råder honom att ta vara på tillvarons ljusa sidor.

På hemväg möter de Jonatan som berättar att han är hemma på ferier några dagar. Jag ska inte bita ihjäl dig, lovar David.

Framme vid gården säger David till Frasse: Du hade rätt, farsan.

Pressreaktion Svensk filmografi

Stockholms-kritikerna uttryckte sig ovanligt samstämmigt om Gud Fader och tattaren. Det är ingen stor film, men den skildrar levande människor och engagerande konflikter.

DN (Jerome): "Sven Rosendahl har själv skrivit manuset till den här filmen, som bygger på hans roman. Men självfallet måste en hel del av bokens rika stoff ha gått förlorat vid den överflyttning till en så mycket trängre och mer koncentrerad form som en filmatisering utgör. Och ändå; även filmen handlar om levande människor och rymmer en skildring av sin hjältes kamp för att få frid både med sig själv och med sin omgivning som är åskådligt dramatisk och sann.

Därmed är inte sagt att Gud Fader och tattaren är en riktigt stor svensk film, därtill är den för korthuggen i sin bild av den kvinnliga huvudpersonen och för abrupt i sin avrundning och upplösning. Det kan inte hjälpas att slutet försvagar helhetsintrycket avsevärt. Det blir ingen riktig dramatisk klimax, därför att vad som här sker mest ligger på ett inre plan. Och sådant är inte lätt att tolka i celluloiden. Detta har i varje fall inte Rosendahl och hans regissör -- Hampe Faustman -- lyckats med helt.

Men frånsett detta vill man ge filmen ett högt betyg. Den för en rakt in i det av rasfördomar besatta Sverige, som inte vill ge en som är till hälften tattare rätt att vara en hederlig svensk."

MT (Jurgen Schildt): "Gud Fader och tattaren är en lika välkommen som välbehövlig äreräddning för den Hampe Faustman som i fjol gjorde sig skyldig till Kvinnohuset. Någon stor eller märklig film är det visserligen inte, mätt med den strängare måttstocken, men ett genomgående gott arbete med några briljanta enskildheter. Och tydligt nog har ämnet engagerat honom. (-)

Filmen är till sin ena hälft ett stycke problemdramatik, till sin andra ett stycke färgstarkt folklore. Dess problem är ensamhetens: hur skall särlingen finna sig till rätta i en omgivning som vägrar att uppta honom som en jämlike? Det har framför allt tillkommit Ulf Palmes roll att besvara den frågan. Med hårfina medel får han också fram de inre attityderna i David Vallanders utveckling, från trots över förtvivlan till självständighet. Och fram till det slutliga svaret, ett svar som Spinoza skulle ha uppskattat: accepterandet av ensamheten, och därmed friheten att leva vidare.

Men här finns också överdådigt roliga scener, scener som skämtar med tattarna utan att en minut göra dem löjliga."

BLM (Harry Schein): "Filmen konstruerar inget artificiellt svenskt rasproblem (kanske finns ett sådant -- jag vet ingenting om tattare) utan den uppehåller sig vid ett mera allmänt komplex, den berör fundamentala frågor om människovärdet, om dumhetens och intoleransens tanklösa och bottenlösa grymhet, om lojalitetens sammanbrott inför ett alltför starkt socialt tryck. Allt detta uttryckes visserligen inom ramen för ett bygdedrama som inte saknar inslag av Åsa-Nisse och filmisk supgillesspiritualitet. Men dessa inslag tycks vara ofrånkomliga när svensk filmproduktion lämnar Stockholms tullar och man noterar bara tacksamt att Faustman har varit så pass restriktiv att de inte nämnvärt inkräktar på filmens väsentliga ärende.

Gud Fader och tattaren lever i stor utsträckning på två starka skådespelare, Adolf Jahr och Ulf Palme. Jahr har en önskeroll som den gamle tattaren och hästskojaren -- en enda utdragen explosion av värme, yvighet och genuin mänsklighet. Palme är i början, när handlingen presenteras, mera oengagerad. Men alltefter hans problem tar form fyller han ut rollen och visar i några magnifika spelscener sina enorma resurser. Hans spel präglas av en nyanserad och behärskad intensitet och han har en förmåga som är ytterst sällsynt bland skådespelare -- att se intelligent ut utan att verka intellektuell."

Kommentar Svensk filmografi

Inspelningen av Gud Fader och tattaren påbörjades 2.2.1953 och avslutades 23.4.1953.

Sven Rosendahls (1913-1990) roman "Gud Fader och tattaren" utkom 1951 på Tidens förlag.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se