Hilda Borgström

Media (83)

Skådespelerska (filmroller 1912-1949). Född Hilda Teresia Borgström i Adolf Fredriks församling, Stockholm, död i Hedvig Eleonora församling, Stockholm.

Hon var först balettelev från 1880 vid Operan och sedan utbildad vid Gamla Dramatens elevskola 1886-1888 där hon studerade för berömda storheter som Knut Almlöf och Signe Hebbe. Efter detta var hon verksam vid Wilhelm Rydbergs sällskap 1888-89, 1889-90 vid Stora Teatern i Göteborg, Bosins sällskap 1890-91 och 1891 hos August Lindberg i Göteborg. Där blev hon 1893 mycket uppmärksammad för sin roll i Byggmästare Solnæs.

Via en säsong vid Svenska Teatern i Helsingfors 1893-94 och engagemang vid Ranfts teatrar i Stockholm 1894-1900 återkom hon till Dramaten 1900 och spelade där i tolv år innan hon än en gång kom till Ranfts teatrar samt Blanche 1917-1919, där hon var scenisk ledare. Hon återvände till Dramaten 1920 och förblev där till 1938. Under åren 1928-1940 var hon även lärare i scenframställning vid Dramatens elevskola. Många f.d. elever har uttryckt sin stora uppskattning av henne som en mycket inspirerande pedagog.

Under flera decennier var hon en av nationalscenens bärande krafter. Hon blev tidigt en bemärkt filmskådespelare med sin första mest framstående roll i Ingeborg Holm (1913), där hon med sin nedtonade spelstil gestaltade ett tragiskt kvinnoöde. I början av sin karriär betraktades hon som en comedienne par préférence med ett måttfullt men träffsäkert satiriskt sinne som gav sälta åt rollskapelserna. Man talade gärna om hennes innerlighet och hjärtlighet. Hon ansågs också att förmögen att karaktärisera också med små medel som gjorde henne till en eftersökt kraft inom filmen. Detta framkommer också tydligt i alla de större eller mindre roller hon därefter kom att spela på film, på senare år ofta som gamla visa kvinnor och trotjänare, typ mor Sigga i Rid i natt! (1942) eller trotjänarinnan i Driver dagg, faller regn (1946). Tillika var hon även en framstående Strindberguttolkare.

1906 erhöll hon den kungliga medaljen Litteris et artibus.

P O Qvist (2004)