Älskling, jag ger mig (1943)

Media (50 st)

Originaltitel	Älskling, jag ger mig
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gustaf Molander
Manus	Gösta Stevens Gustaf Molander
Förlaga	Yes, My Darling Daughter (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1943-10-04

Medverkande

Sonja Wigert
Marianne Carlman

Erik "Hampe" Faustman
Bertil Hellman

Erik "Bullen" Berglund
skeppsredare John Carlman, Mariannes far

Elsa Carlsson
Annie Carlman, Mariannes mor

Ernst Eklund
doktor Thomas Berg, "Daniel Falk"

Marianne Löfgren
Bibbi Halling, John Carlmans syster

Visa fler

Handling

Marianne är dotter till skeppsredare Carleman och dennes hustru Annie. Annie är författarinna och känd för sina liberala värderingar. Mor och dotter har ett mycket gott förhållande. De...

Visa hela handlingen

Press

Trots att de flesta kritiker var ense om att detta var en ganska obetydlig film, där det alltsom oftast lyste igenom av filmad teater, kunde man inte låta bli att ge den beröm för de fina...

Visa all press

Marianne är dotter till skeppsredare Carleman och dennes hustru Annie. Annie är författarinna och känd för sina liberala värderingar. Mor och dotter har ett mycket gott förhållande. De diskuterar det mesta med varandra, dock inte kärlek. Marianne tycker inte att hon är särskilt intresserad av kärlek, trots att hon har sällskap med Bertil, som studerar medicin. Själv vill hon ägna sig åt journalistik.

Under en helg kommer bokförläggare Berg på besök. Han samtalar med Annie, som han känt sedan ungdomstiden, om publiceringen av hennes senaste bok.

Carlemans syster, faster Bibbi, är nyskild och på jakt efter en ny man. Hon utsätter Berg för sina förförelseknep, vilka han inte svarar på. Marianne ber Berg hjälpa henne med att hitta ett arbete.

Bertil berättar att han tänker resa till Amerika för att pröva sin lycka. Marianne, som först då inser hur mycket hon håller av honom, blir ledsen. Hon föreslår att de två skall tillbringa några dagar i ensamhet vid familjens sommarstuga. Bertil, som är ytterst moralisk, vill först säga nej till förslaget, men ger strax med sig inför hennes övertalningsförmåga. De bestämmer att Marianne skall låtsas tillbringa helgen tillsammans med några vänner.

Faster Bibbi lyssnar händelsevis på ett telefonsamtal mellan Bertil och Marianne och förstår snabbt deras plan. Hon berättar allt för Annie, som genast kallar till sig sin dotter. Annie som visserligen är frigjord och modern i sina åsikter blir mycket bestört över vad hennes dotter vill göra. Marianne påpekar häftigt att Annie var med om liknande händelser i sin ungdom. Annie inser att hon måste ta konsekvenserna av den fria uppfostran hon givit Marianne. Hon vill inte kallas hycklerska och ger därför Marianne sitt tillstånd till utflykten.

Genom en tyst överenskommelse mellan mor och dotter bestäms att skeppsredaren skall hållas utanför. Men faster Bibbi ser än en gång till att ingen behöver vara okunnig om vad som händer.

När Marianne återvänder hem efter helgen med Bertil möts hon av en mycket förgrymmad far. Han kräver att de två omedelbart trolovar sig, vilket Marianne vägrar gå med på. Hon nekar även till Bertils frieri en stund senare, därför att hon inte vill bli tvingad in i äktenskapet.

Berg berättar att han ordnat en sekreterarplats åt henne i Amerika, något som hon förtjust accepterar.

Marianne och Bertil skall resa på samma båt till Amerika. Båten ägs av skeppsredaren. Med hjälp av Bertil, vars moral han lärt sig uppskatta, anordnar skeppsredaren en krigsvigsel för sin motsträviga dotter. Det är ett nygift par som tillsammans påbörjar resan till Amerika. (Bearbetning av program och recensioner.)

Pressreaktion Svensk filmografi

Trots att de flesta kritiker var ense om att detta var en ganska obetydlig film, där det alltsom oftast lyste igenom av filmad teater, kunde man inte låta bli att ge den beröm för de fina skådespelarprestationerna och den kvicka dialogen.

NDA (Bern): "Mark Reeds lilla pjäs 'Älskling jag ger mig' är ett stycke renodlad teater och det märktes, när Gustaf Molander och Gösta Stevens nu gjort en film på pjäsen. Det märktes t o m mer nu än då stycket spelades på Dramaten härom året. Vad som sker i den lilla förtjusande historien om en mor, som plötsligt ser sin ungdoms dårskaper gå igen hos dottern, är inte mycket, men det räcker till på en scen, där intresset kan hållas vid liv av nyanser i mimik, gester och tonfall, som aldrig gå fram genom en kamera.

Men till att bygga en film på räcker inte materialet i pjäsen. Det blir utspätt och odramatiskt och när nu inte de två ungdomarna i huvudrollerna kunde lägga beslag på uppmärksamheten i en utsträckning som hade varit önskvärd, för att inte säga nödvändig, gick filmen i tomgång flera meter än vad som var bra för den.

Filmen Älskling jag ger mig lever ändå högst på det ypperliga spel och samspel, som presteras av kvartetten Elsa Carlsson, Marianne Löfgren, Ernst Eklund och Bullen Berglund. Där var det artisteri av hög klass i långa banor."

SvD (Lill): "Ändå är det en bra upptakt i filmen, inte särskilt originell men full av fart och humör och på intet sätt stillastående. Och de tacksamma situationerna med den snabbt pärlande dialogen ha utnyttjats förträffligt av regissören Gustaf Molander, och den spelsäkra komediensemblen. Replikerna bli ju nästan alltid av bättre slag, kvickare och intelligentare i filmade teaterpjäser än i originalfilmerna av hemmamärke, och det är dem man har nöje av. Stämningen i Spegelns salong på premiären var nog också ungefär lika munter som på sin tid i Dramatens -- det är nu alltid stimulerande att höra träffande reflexioner, väl tillspetsade, i kunniga aktörers mun."

DN (O R-t): "Det har blivit en älskvärd och underhållande men rätt obetydlig liten film. Den saknar, trots att den med relativt obetydliga förändringar följer pjäsen, något av det som var charmen med denna: atmosfär. Åtskilligt av den spirituella tonen i stycket har gått förlorat vid dess omplantering i svensk miljö. (-)

Molander har sin rutin, någon direkt dålig film gör han aldrig, men Älskling, jag ger mig är lite för lättvindigt hopkommen, tycker man. Den har -- frånsett de redan gjorda anmärkningarna -- inte tillräckligt omsmält teaterstycket till film. Bäst är, trots de många backprojektionbilderna, den klatschiga upptakten när unga Marianne kör i kapp till stationen med tåget för att möta doktor Berg då han kommer för att göra upp med hennes mamma om dennas nya roman. Sedan blir det för mycket filmad teater, oinspirerat ateljéarbete. (-) Som filmen nu blivit, lever den främst på ungdomarna, Sonja Wigert och Erik Faustman. De är förträffliga båda två, hon ett lättrörligt kvicksilver, snabb i repliken och impulsiv, han en renhårig representant för den unga manliga generationen, trots alla sexualdiskussioner pålitligare och konventionellare i erotiska ting när den väl förälskat sig på allvar än den närmast föregående, som gärna älskar förfasa sig över 'sedernas förfall'. Erik Berglund hade skapat en trovärdig och bra figur av den koleriske pappan-skeppsredaren, och Marianne Löfgren var mycket välgörande som den charmfullt fjolliga faster Bibbi. Men helhetsintrycket av filmen var matt. Något mera borde det gått att få ut av Mark Reeds välskrivna och intelligenta komedi."

Kommentar Svensk filmografi

Den amerikanske författaren Mark White Reed (f 1890) skrev i mitten av 1930-talet en pjäs, kallad "Mother's Day", som fick sin urpremiär på The Playhouse i New York City 9.2.1937 under titeln "Yes, My Darling Daughter". Filmrätten för hela världen inköptes tämligen omgående av Warner Bros. Pictures, som 1939 spelade in pjäsen i regi av William Keighley och släppte ut den som Yes, My Darling Daughter.

SF köpte i augusti 1941 filmrätten till pjäsen för Skandinavien och Finland av Warner Bros. genom förmedling av Nils-Georgs teaterförlag i Stockholm för en tid av fem år, inberäknat visningstiden. Samtidigt förband sig Warners att inte under denna tid visa den motsvarande amerikanska filmen i resp länder. Filmen har heller inte senare visats, i varje fall inte i Sverige.

Eftersom licenstiden räknades från 28.8.1941, vilken dag avtalet slöts, samt eftersom filmen inte var klar för premiär förrän 29.11.1943, återstod endast drygt 2 1/2 år för distributionen av filmen. När licenstiden gick ut, förstördes enligt avtalet filmens originalnegativ samt 19 av de 20 framställda kopiorna. Endast en kopia tilläts SF behålla för arkivändamål.

Filmen spelades in under oktober och november 1942. (GW)

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se