Mona Mårtenson

Media (1 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1923-1949). Född Monica Ingeborg Elisabeth Mårtenson i Stockholm.

-

Mona Mårtenson blev antagen vid Dramatens elevskola 1921 och studerade tillsammans med Greta Garbo. Mauritz Stiller anlitade båda två till Gösta Berlings saga (1924) men till skillnad från sin kurskamrat fick hon inte direkt därpå utländska jobberbjudanden. Det blev däremot flera stora stumfilmsroller i Sverige; mot Gösta Ekman i Karl XII (John W. Brunius, 1925) och som Gertrud i två Lagerlöffilmatieringar: Ingmarsarvet (Gustaf Molander, 1925) och Till Österland (Gustaf Molander, 1926). Hennes sista svenska stumfilm, Förseglade läppar (Gustaf Molander, 1927), var en svensk-fransk samproduktion som nog delvis gjordes med tanke på en internationell lansering av Mårtenson. Hon blev också inbjuden till Hollywood men efter ett antal månader med fruktlösa möten och provspelningar kom hon hem utan något kontrakt.

Den svenska filmbranschen verkade inte heller vara intresserad längre så hon accepterade i det närmaste villkorslöst ett erbjudande från Norge att spela sameflickan Nina i Viddernas folk (Ragnar Westfelt, 1928). Filmen gjorde ingen större succé men fotografen, dansken George Schnéevoigt som också var regissör, blev så inspirerad av hennes insats att han gav henne titelrollen i Laila (1929), även det ett same- och vildmarksdrama från Lappland. Laila blev den norska stumfilmens största framgång - både kommersiellt och konstnärligt, även utanför Norge. För Mona Mårtenson var det hennes livs roll, en oförglömlig prestation i en även i dag överväldigande film.

Återigen trodde man att världen skulle ligga för Mårtensons fötter. 1929 var hon med i den norsk-tyska samproduktionen Fröken statsadvokat (regi: Adolf Trotz) där hon spelade mot Aud Egede Nissen, Paul Richter och Fritz Kortner, och året därpå fick hon sin första ljudfilmsroll som inuitflickan Ekaluk i Schnéevoigts dansk-norska Eskimå, som också gjordes i tyska och franska språkversioner. Denna film, som med sin exotism framtonar som en uppföljare till Laila, gick dock inte lika bra. Förmodligen kan man lasta ljudfilmen för det. Redan här uppdagades i den tidiga ljudfilmen ett krav på realism som stumfilmen på sitt sätt varit förskonad från. Övergången innebar också en utmaning för många populära skådespelare, bland dem Mårtenson. Hon fick aldrig samma starka fotfäste som ljudfilmsaktris, trots att hon 25 år framåt skulle utmärka sig som en fin och mångsidig skådespelare på teaterscenen. Hennes sista stumfilmsroll var tillsammans med komikerduon Fyrtornet och Släpvagnen i den danska filmen Kärlek, kiv och krigarliv (Lau Lauritzen, 1931).

På 1930-talet blev det bara två större roller i svenska filmer. I den första, komedin Simon i Backabo (Gustaf Edgren, 1934), spelar hon en femme fatale på besök i landsorten. Här kom hennes komiska ådra för första och enda gången till sin rätt i en ljudfilm. I I nöd och lust (Ivar Johansson, 1938) spelar hon en kvinna som lidande väntar på sin man, som är i det norska ishavet på ett sälfångstfartyg, i två tidsplan med 30 års mellanrum. Denna roll var mer i linje med hennes känsliga rollporträtt i dramerna under stumfilmstiden. På 1940-talet hade hon framträdande biroller i bland annat Västkustens hjältar (Lau Lauritzen Jr., Alice O'Fredricks, 1941), Gula kliniken (Ivar Johansson, 1942) och Mitt folk är icke ditt (Weyler Hildebrand, 1944) samt som småbarnsmor i Det var en gång... (Arne Bornebusch, 1945).

Efter 1945 syntes Mona Mårtenson inte längre i några filmer* men teaterroller gjorde hon fram till några månader före sin död 1956. Hennes första period på Dramaten hade avslutats 1927 när filmkarriären tog vid men hon fick återigen fast anställning 1938 och var kvar där livet ut.

Bent Kvalvik (2017)

*Mona Mårtenson medverkade vid inspelningen av Pippi Långstrump (Per Gunvall, 1949) men de scener hon spelade in användes inte i den färdiga filmen.