Eva Dahlbeck

Media (335 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1941-1970), författare. Född Eva Elisabet Dahlbeck i Saltsjö-Duvnäs, Stockholm. Död i Hässelby, Stockholm.

-

Som barn drömde Eva Dahlbeck om att bli dansös men efter kommunala flickskolan tog andra intressen över. Hon hade uppträtt med diktrecitation i skolan och redan där börjat odla sitt litterära intresse. Efter skolan började hon arbeta i bl.a. en musikaffär och senare som kontorist på socialstyrelsen där hon upptäckte att hon inte passade. Istället blev hon elev vid Gösta Terserus teaterskola. Efter ett första misslyckat försök kom hon in vid Dramatens elevskola 1941. Hon var därefter engagerad vid Dramaten mellan 1944 och 1964 då hon slutade för att helt övergå till den litterära banan i samband med att hennes man (överste Sven Lampell) utnämndes till flottiljchef i Söderhamn. Därefter blev det bara sporadiska roller i film och TV innan hon helt upphörde även med denna verksamhet kring 1970 då hon gjorde sin sista roll i den danska filmen Tintomara (Hans Abramson, 1970) efter att ha spelat fru Markurell i TV-serien Markurells i Wadköping (1968). Hon var därefter helt och hållet verksam som författare vilket resulterade i ett drygt dussintal romaner.

Redan under sin skådespelarkarriär var Dahlbeck en ganska flitig författare där hon publicerade sig i olika genrer bl.a. som kuplettförfattare åt Kar de Mumma. Hon skrev även en diktsamling utgiven under pseudonymen Lis Edvardson 1963 samt manus till filmen Yngsjömordet (Arne Mattsson, 1966) och amatörfilmen Legenden om Hårga (1970). Hon var lärare i scenframställning vid Dramatens elevskola 1957-1964 och blev en av våra internationellt mest uppmärksammade skådespelare genom sina roller i flera Ingmar Bergman-filmer. Denne myntade begreppet "Pansarskeppet Kvinnligheten" om henne och det gav en god bild av hennes framtoning som skådespelare.

Till en början blev hon genom sitt blonda och ståtliga utseende gärna placerad i utpräglade moders- och bondkvinneroller, däribland den i Bara en mor (Alf Sjöberg, 1949), som hon ansåg vara sin främsta filmroll och en av de få som hon efteråt gav godkänt. Hon fick vid denna tid även spela en del rena femme fatale-gestalter, t.ex. i Två kvinnor (Arnold Sjöstrand, 1947). Efter genombrottet i Brita i Grosshandlarhuset (Åke Ohberg, 1946) gjorde hon sammanlagt ett drygt femtiotal filmroller.

Dahlbeck var i regel kritisk till sina tidigare filmroller och ansåg att det var jobbigt med alla "jordnära" roller. Hennes storhet som skådespelare låg mycket i den bitska replikföringen och den intelligenta framtoningen som gjorde att hon dominerade scenrummet på ett ganska självklart sätt. Merparten av henne egna favoritroller faller också inom facket starka kvinnor; på film Bara en mor och Sommarnattens leende (1955) samt på scenen i "Vildanden" (1955), "Fordringsägare" (1957), "Yerma" (1961) och "Gertrud" (1953). Hon var också den typ av skådespelare som klev djupt in i sina roller och det blev också en av orsakerna att hon så småningom helt lämnade skådespelarbanan. I en senare intervju förklarade hon att hon inte såg någon större skillnad mellan skådespelande och författande eftersom det i båda fallen handlar om identifikation och stor inlevelse i andra människor. Skillnaden är att författaren har en större frihet än skådespelaren som måste underordna sig en given ram.

Dahlbeck erhöll Nordiska teaterpriset 1955 för pjäsen "Dessa mina minsta", Folket i Bilds filmpris 1956 för bästa kvinnliga huvudroll i Sommarnattens leende, pris i Cannes 1958 som bästa skådespelerska (tillsammans med Bibi Andersson, Barbro Hiort af Ornäs och Ingrid Thulin) för Nära livet (Ingmar Bergman), Dramatens O´Neillstipendium 1961 för rollen i "Yerma", Guldbagge 1965 för rollen i Kattorna (Henning Carlsen) och det schweiziska Paracelsuspriset 1998 för sitt författarskap.

P O Qvist (2004), redigerad 2011-11-02