Max Wilén

Svensk fotograf. A- och B-fotograf från 1945. Född Max Karl-Axel Wilén i Veckholm, Uppsala län. Död i Lidingö.

-

Intresset för fotografering och film vaknade tidigt och redan som 20-åring signerade Max Wilén några kortfilmer. 1953 hamnade han på Nordisk Tonefilm och där blev han kvar i 15 år. Han kom snart att betraktas som bolagets husfotograf, vilket också betydde att han blev fast fotograf hos Tones regissörer, främst Arne Mattsson, Kenne Fant och Torgny Anderberg.

Samarbetet med Mattsson började med gruvarbetarfilmen Männen i mörker och skärgårdsfilmen Hemsöborna, båda 1955. Den senare var deras första färgfilm (Eastman Color) och fick genomgående goda recensioner, där flera kritiker särskilt fäste sig vid fotot. För det fick Wilén dåtidens finaste pris; Folket i Bilds pris. För Fant signerade han sex filmer, där han i Den kära leken, 1959, fick tillfälle att experimentera med färgen som en självständig, berättande komponent. De sista filmerna med Fant blev dock de bästa, Bröllopsdagen, 1960, och Nils Holgerssons underbara resa, 1962.

Med Anderberg gjorde han såväl de folkligt förankrade Fridolf-filmerna, som de mer ambitiösa satsningarna i borglig medel- och överklassmiljö, exempelvis Goda vänner, trogna grannar, 1960 och Sällskapslek, 1963. Wiléns följsamhet såväl när det gällde genrer som regissörsintentioner gjorde också att han med den äran kunde signera Ingmar Bergmans gästspel hos Nordisk Tonefilm, Nära livet, 1958. Denna svartvita produktion är föredömligt asketisk och kliniskt ren i bildspråket.

När Nordisk Tonefilm lade ner verksamheten i slutet av 1960-talet blev Wilén hemlös och då det samtidigt gick allt mer utför med Arne Mattssons kreativitet och sexfilmerna fick sitt genombrott hamnade Wilén i deras solkiga sällskap. Det började med den förres Morianerna, 1965, och slutade för Wiléns del med porrfilmen Sängkamrater, 1975. En lite trist avslutning på en i övrigt hedervärd karriär.

Bengt Forslund (2018)