Allan Ekelund
Innehållsförteckning
- Grundfakta
- Länkar och resurser
- Beskrivning
- Utmärkelser
- Insatser
- Förlaga
- Musikstycken
- Grupper
Grundfakta
Media (1 st)
| Produktionsledare |
|
|---|---|
| Regiassistent |
|
| Visa alla filmer |
Beskrivning
Svensk produktionschef, produktionsledare och inspelningsledare. Född Kristian Allan Ekelund i Örebro. Död i Vaxholm.-Vid nästan 90 års ålder skrev Allan Ekelund ner sina minnen från nästan 30 års filmverksamhet på Svensk Filmindustri 1941–1970, med ett kortare mellanspel hos Lorens Marmstedt på Terrafilm 1947–1949. Han gav memoarerna den blygsamma titeln "Att vara vid filmen" och det är precis vad de i all enkelhet handlar om. Med nästan fotografiskt minne återger han...
Beskrivning
Svensk produktionschef, produktionsledare och inspelningsledare. Född Kristian Allan Ekelund i Örebro. Död i Vaxholm.
-
Vid nästan 90 års ålder skrev Allan Ekelund ner sina minnen från nästan 30 års filmverksamhet på Svensk Filmindustri 1941–1970, med ett kortare mellanspel hos Lorens Marmstedt på Terrafilm 1947–1949. Han gav memoarerna den blygsamma titeln "Att vara vid filmen" och det är precis vad de i all enkelhet handlar om. Med nästan fotografiskt minne återger han sakligt och i detalj hur filmfabriken i Råsunda såg ut och fungerade med sina över hundra anställda, vilket inkluderade åtta fotografer, ett halvdussin regissörer och vissa årsanställda skådespelare.Ursprungligen hade Ekelund tänkt sig att bli skådespelare och gick efter realskolan ett par år på Willy Koblancks teaterskola, då han även hann med några teaterturnéer i landsorten. Mest av en slump fick han sommaren 1941 arbete som regiassistent och scriptboy på Gustaf Molanders inspelning av Striden går vidare, stortrivdes och blev kvar. Fann att han var bra på att planera och administrera, avancerade till inspelningsledare och lockades 1947 över till Terrafilm som produktionsledare, där han bl.a. ansvarade för Ingmar Bergmans Skepp till India land (1947), Musik i mörker (1948) och Fängelse (1949). Efter den misslyckade internationella storsatsningen Singoalla (Christian-Jaque, 1949) återvände han – och Bergman – till SF där Ekelund nu fick ansvaret att administrera SF:s totala produktion som då låg på 10–15 filmer årligen med regissörerna Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Lars-Eric Kjellgren och Gustaf Molander i täten.
Med Bergman och Kjellgren utvecklade han nära vänskaper. För Bergmans del inleddes den redan under inspelningen av Hets (Alf Sjöberg, 1943), fördjupades under samarbetet på Terrafilm som ju var en mindre och mer familjär institution, och fortsatte ända fram till För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964). Ja, man bör nog här också räkna in Bergmanadepten Vilgot Sjömans filmer, Älskarinnan (1962) och 491 (1964) som blev Ekelunds sista filmer som mer aktiv produktionsledare. De var de första filmerna i den "nya vågen" som nu sköljde in även över svensk filmproduktion, en våg där Ekelund inte riktigt kände sig hemma.
Det gjorde däremot den nya SF-chefen Kenne Fant, som tog rodret 1962 och var mer öppen för det nya. Fant lade snabbt om produktionen och gav den en ny inriktning. Detta skedde genom att anställa tre nya producenter som dock alla kände tveksamhet inför en fortsatt kontinuerlig ateljeproduktion med fast personal. De ville fritt välja inspelningsplatser och filmarbetare.
Ekelunds administrativa skicklighet, hans allmänt sympatiska framtoning och hans obrottsliga lojalitet mot sina uppdragsgivare, "ledningen", som han själv ofta nämner i memoarerna, var nog förklaringen till att samarbetet med Bergman – och ledningen i huvudkontoret på Kungsgatan 36 – aldrig skar sig men också till att han internt ibland kallades Ekolund, husbondens röst. Inte elakt, men rakt på sak. Detta såg Fant och utnämnde Ekelund till Filmstadschef 1966 – med uppdrag att på sikt omorganisera verksamheten, "fabriken". Ja, kanske till och med lägga ner den och bortrationalisera sig själv.
Så blev det också och Ekelund skötte även detta med diplomati, skicklighet och lojalitet. Han fick sedan ett erbjudande att återvända till teatern, som administrativ chef för Riksteatern. Även där handlade det om att parallellt samordna en rad olika föreställningar, vilket han framgångsrikt lyckades med.
Men hjärtat blev kvar hos filmen. Om detta vittnar Allan Ekelunds på en gång personliga men samtidigt mycket sakliga memoarer. Där finns inget skvaller, inga överraskningar, men en kärlek till en tid som en gång var. Som dokument är de oskattbara.
Bengt Forslund (2022)
