Sture Lagerwall

Media (145 st)



Skådespelare (filmroller 1928-1963), regissör. Född i Oscars församling, Stockholm. Gift 1932 med skådespelerskan Gun Linderoth, 1940 med skådespelerskan Guje Sjöström. Avled i Limhamn, Malmö kommun.

Han började sin skådespelarbana med att ta lektioner för Karin Swanström som först avrått honom från teaterbanan. Han brukade tillbringa åtskillig tid på teatern för att lyssna och lära. Han blev elev vid Oscars-Teatern 1927 och samma år fick han en liten roll i Dibbuk. En lite större roll fick han som slaven Badin i Gustaf III 1928 och med sin roll som ung kadett våren 1929 i Kärlekens genvägar började han också få kritikens uppmärksamhet. Svenska Dagbladets Anders Österling skrev om denna, vad han uppfattade som unge debutant, att han spelade med överraskande säkerhet och käckt naturlig replik samt att det var ganska sällsynt att just den generationen spelades så klart och friskt på scenen. Dessa ord kan stå för många av de roller som Lagerwall framgent skulle spela på scen och i film.

1930 fick han kanske sitt stora genombrott i pjäsen 18 år och han började snart att filma med bl.a. huvudroll i den tidiga talfilmen Markurells i Wadköping (1931). 1931-1934 var han vid Gösta Ekmans teatrar, Vasateatern och Konserthus-teatern, och därefter följde spel vid Dramaten 1934-1936. Efter Dramatentiden var han frilans, bl. a. vid Nya Teatern samt även verksam vid turnéer. I september 1951 startade han Alléteatern på Östermalm där han var chef och skådespelare fram till 1957. Som teaterdirektör kom han att hjälpa flera yngre kolleger framåt i karriären. Från 1958 till sin bortgång var han vid Malmö stadsteater.

Han var en mycket mångsidig skådespelare när han fick den möjligheten. Genom sin pojkaktiga charm, naturlighet, gåpåaranda och avspänt spontana stil, som han behöll hela livet, fick han långt upp i åldern spela ganska ungdomliga roller, ofta som lite sympatisk slarver. När det gällde historiska figurer som Jean Högqvist i Filmen om Emelie Högqvist (1939) eller som Lasse-Maja (1941), var hans framtoning kongenial med rollen. Stig Järrel menar i sina memoarer att Lagerwall förde vidare traditionen från Gösta Ekman och vårdade dennes särart när han var både bohemisk och lyriskt sensibel i sitt spel. Det är allmänt omvittnat hur han även privat var en gamäng.

Senare fick han spela en del opålitliga charmörer och stundtals mer obehagliga typer som t.ex. hallicken i Sonja (1943), där just detta gosseaktiga utseende förlänade karaktären ett drag av psykopati. På film var han som bäst bl.a. i ett par av Schamyl Baumans komedier på 1930-talet som journalisten i Häxnatten (1937) eller arkitekten i Vi två (1939) där han gavs möjligheten att spela mer sammansatta rollfigurer än de mer enkelt tecknade roller han ofta fick. I dessa var han allt som oftast det som han brukade beskriva som "en med munter hälsning och stort glatt leende genast signalerar att här har vi en sympatisk och klämmig grabb". Senare kan man peka på filmer som Djävulens öga (1960) där han var Don Juans betjänt.

1955 fick han det av Teaterförbundet utdelade Gösta Ekman-stipendiet samt 1964 av samma förbund De Wahl-stipendiet.

P O Qvist (2004)